En av mina vänner skrev ett inlägg om äktenskap och äkta kärlek idag, detta inlägg fick mig att börja gråta men fick mig på samma gång att inse vissa saker.
När man träffar någon ny, förlovar sig, skaffar barn och gifter sig så tror man på evig kärlek. Man tror på "lyckliga i alla sina dar" och att man aldrig skall ge upp, att man skall kämpa till den dagen man dör. För sina barn, för det man haft och för att "det skall vara vi".
Men jag gjorde det man inte får, jag gav upp efter många år och för många tårar och svek. När har man egentligen rätten att ge upp?
Det går inte en dag utan att jag får dåligt samvete gentemot mina barn, när jag iakttar dom och ser dom leka gör det ont i mig. När jag vet att jag var den som gav upp och hade jag inte gjort det så hade dom ännu haft sin mamma och pappa på samma ställe. Det var ju så vi hade det, vi var på samma ställe men ändå på så olika platser i livet. Jag var mamma, han var pappa när han kände för det. Jag var gift, han var oftast singel utan att jag visste om det.
Hela tiden kämpade jag för att hålla ihop vår familj medan han oftast var på väg åt ett annat håll en stund för att sedan återvända hem till "tryggheten" som vi kallades.
Men en dag i Januari gav jag upp på riktigt, när jag insåg att jag inte saknade honom och när jag kände att jag mådde bättre och kände mig mer älskad utan honom i mitt liv. Ingen kunde såra mig, ingen som tryckte ner mig i botten. Det var då jag gav upp!
Jag insåg att om jag skulle vara kvar i det vi hade skulle det ta kol på mig, jag skulle bli en dålig mamma och bli ännu mer inåtvänd än jag redan hade blivit (om det nu är möjligt).
Jag lägger hela tiden över allt på mig.
Att han inte kommer hit, att han knappt hör av sig, att jag inte kämpade mer och att barnen får vara med om det här.Men hur skall jag kunna tvinga honom att ringa sina barn så ofta som han borde, hur skall jag få honom att åka till dom när han är i Sverige istället för till Helsingborg?
Det finns inget jag kan göra, jag är maktlös i detta och så har det varit under hela vårt förhållande.
Jag har hela tiden funnits där och varit skön att ha till hands för att aldrig behöva vara ensam.
För ensamheten var skrämmande, jag räckte aldrig. Så var det och så har det tydligen alltid varit.
Så många gånger som jag har bönat och bett honom att ändra sitt beteende för barnen skull eller bara göra slut på allt på ett snyggt sätt. Men inte ens det var han kapabel till.
Den största skillnaden mellan oss var att jag levde för mina barn vilket jag ännu gör, han levde och lever enbart för sig själv och sina behov och mål i livet.
Men mycket vill ha mer så jag och barnen var aldrig tillräckliga.
Jag tror inte längre på sann kärlek och lyckliga slut. Även den bästa kan bakom fasaden vara ett monster.
Det har tyvärr bevisats för många gånger så jag tror vi alla lever lite på vår vakt.
Helylle-killen med de blå ögonen och det charmiga leendet är bakom fasaden någon helt annan.
Jag var en av dom som gav upp, jag står för det och jag ångar det inte trotts att det var jag som splittrade min familj för att rädda mig själv och mina barn ifrån vår mardröm vi levde och till viss del ännu lever i.
Det var mitt livs bästa beslut men samtidigt det enda beslut jag mår dåligt för varje dag för mina barns skull.
Men jag vet att den dagen dom är gamla nog att få veta sanningen så kommer dom förstå och inte klandra mig för mitt val.
Redan nu ger dom mig så mycket kärlek, pussar och kramar varje dag så jag kan ju inte sitta här och gråta mer.
I dagens samhälle tycker jag att folk kastar in handuken för minsta lilla grej, det har på något sett blivit så "enkelt" att bara "ge upp". Det är nästan mer ovanligt att familjer står kvar som dom skapades. Jag kan tycka att man skall kämpa tills man själv känner att det inte finns något att kämpa för. Men man skall kämpa, utav bara fan för sina barn skull. En dag kommer man lyckas eller så kommer man som jag, inse att det är ett döttlopp utan vinnare och enbart förlorare. Där tyvärr dom största förlorarna blir barnen hur man än försöker och kämpar för deras bästa.
Innan man gör som jag, skall man se sig i backspegeln på allt som varit innan och fråga sig om det är värt det och om det finns positiva saker att hämta som överväger dom negativa.
Det är man bara själv om att avgöra.
"Dem vet ju inte hur det är att växa upp med en mamma och en pappa. För dem är det här ett vanligt liv. Bara för att du växte upp med båda dina föräldrar så betyder det inte att barnens liv går i spillo bara för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Ingen ångest och ingen ånger. Ingen bitterhet och inga tårar. För det hjälper inte. Nej, en glad och stark tjej med huvudet på sne, leende läppar och ett dagligt "jävlara anamma" som det brukar, ska och borde vara!!! Du är bäst!"
-Vad hade jag gjort utan henne?
