Änglavakt!

Ikväll var jag på Bio med tjejerna. Vi såg den omtalade "Änglavakt" med Mikael Nyqvist och Isabella Scorupco. Min kommentar till er, gå och se! ALLA borde gå och se den.

Den får en att stanna upp och fundera på vad man egentligen har, vad man gör med de och hur man kan bevara det. Den är djup, den har ett budskap. Budskapet är kärlek!

Jag grät många gånger, av lycka, av sorg och panik.

Jag tror på mirakel, jag tror att allt händer av en anledning som vi inte alltid kan eller kommer kunna förstå oss på. Jag tror på själar, andar, änglar. Ja allt som innebär liv efter döden. Jag har fått de bevisat för mig för många gånger för att inte tro på de, min bror har skrämt mig många gånger när jag varit själv och han vill visa mig att han finns kvar, han är där men jag ser honom inte. Jag ser saker som inte andra tycks se, de kan inte bara vara ren förvirring jämt.

Filmen fick mig att tro ännu mer, den bevisade på något sätt för mig att så länge man tror och hoppas så kommer de bli bra. Man skall aldrig ge upp. Jag kände hela tiden paniken Camilla hade för att Ernst inte lyssnade, inte såg de hon såg och inte kände de hon kände. Det som jag tyckte var extra viktigt var att dom skildrade två sätt att sörja och hantera svårigheter. Dom visade att vi alla är så olika, men någon gång måste vi ge med oss. Se den andra och lyssna på den andra. En kram betyder så mycket mer än vad man kanske ofta tror. Jag är ännu berörd och kommer vara de under mycket lång tid hoppas jag. Jag vill inte gå tillbax till den gråa verkligenheten där allt är lika dan, varje dag är likadan, rutiner tar över livet och måsten får oss att glömma varandra, datorspel för oss att glömma varandra, bloggar för oss att glömma varandra. Sen en dag så kanske man står där, tomhänt och ångrar allt. Jag vill inte vara en av dom, jag vill vara den som kan känna "Jag gjorde mitt bästa,, jag gjord de jag kunde".

Jag skall få med mig min kära bror, hans sambo och min man att se den på Fredag när vi är på ön. Alexander är bara nere 1 dag så vi bestämde att vi skulle hitta på något tillsammans. Jag tror de hade varit perfekt för oss, att få oss en liten tankeställare och stanna upp i vardagen.

Idag hade jag massa missade samtal från Leos dagis efter jag tränat, förstår ni. Jag tog upp min mobil, såg alla missade samtal och bara sjönk ihop på bänken. Jag vågade inte ens ringa, jag bara skakade. Jag visste att något allvarligt hänt för annars ringer man inte så många gånger. Mycket riktigt, Leo hade fått en jätte reaktion på ägg som dom andra barnen ätit. Dom hade fått gett honom akutsprutan i benet och de var bättre. Mina ben vägde bly, jag kom knappt upp på benen igen, ville bara kräkas. Med skakig kropp sprang jag hem samtidigt som jag ringde sjukvårdsrådgivningen, vår privat läkare och fina Linda. Jag blev lugnare när jag fick veta att om de var bättre nu och ha kunde andas utan problem så var de ingen fara. Sen ringer de igen, Leos dagis står de. (Klumpen i halsen och illamåendet gör sig påmind igen!)

- Hallå?

- Jo Hej de är jag igen! Du de är nog bäst att du kommer ändå, han säger att de kliar i halsen.

Eftersom jag inte ens fått av mig kläderna utan satt i soffan med allt på mig så var jag ute genom dörren innan hon hann prata klart.

Nu ligger min lilla älskade prins inne i sin säng och sover gott.

Jag tror ännu, jag vet att allt blir bra och jag älskar!

Det kanske var de som gjorde att min son klarade sig bra. För att jag och hans pappa skrattar ihop, skojar ihop och älskar varandra.

Tror inte ni på ödet?

Morgonstund har guld i mun?

" Imorgon är de ju Skärtorsdagen och på Lördag är de Långfredag, när är Påskafton?"

"Jag bart inga skor hem från dagis, han måste gått hem i gummistövlarna!"

Alexanders kommentar, "Är du nöjd med de där? Hur fan tänker du?" och asgarvar!

Borde nog gå och lägga mig igen, men plikten kallar!

Beroenden!

Tänk så lätt man kan fall dit?!
Är du beroende av något?

Hur lätt man kan hamna i olika storters beroende och inte inse eller kunna ta sig ur det på egen hand!

Jag tror att dom flesta människor lider av något beroende mer eller mindre.

Jag har mina små djävular på axlarna som säger att jag måste äta socker, mycket socker.

När jag tittade på Efter tio idag så handlade de just om beroenden, Internet för att vara mer precis. Det var en kille där som hette Alexander som hade varit beroende av World of WarCraft. Han föreläser nu på skolor om hur han hade de och vad han gått miste om. Han kunde inte sluta och när tjejen drog så tänkte han "Fan va skönt, nu slipper jag allt tjat och kan spela hur mycket jag vill". Han var tvungen att flytta till ett studentboende när han blev ensam och där fanns inget Internet Då gick de upp för honom vad fan han höll på med, som han själv uttryckte sig "Det är tragiskt för fan!". Han berättade att han hade samma känsla som när man spelar i ett fotbollslag, han måste spela, han måste ställa upp för laget. Han bestämde när folk runt om i världen fick äta och gå på toa. Och dom lyssnade på just honom. Han var chef över andra!

Det var de som fick honom att fastna, att man var i en låtsas värld som sagan om ringen där han var Klanledare.

Han kom ur de pga att han inte kunde spela och då gick de upp för honom vad det fanns utanför, vilken värld han egentligen skall leva i. Nu har han varken tjej, hund eller lägenhet och först nu ser han de som en stor förlust. Han var 27 år gammal. 27 och insåg först nu vad livet hade att erbjuda.

Bättre sent än aldrig som man brukar säga?!

Det satt en professor eller liknande där som hade studerat just beroende och han berättade att dom som inte inser, inte lyssnar och förnekar att dom är beroende är till 90% just de. Om man själv kan se att man spelar för mycket, att man gör något åt de. Tänker nej nu har jag inte tid eller nu vill dom träffas på en fika och man bara kan lägga ifrån sig datorn och inte bry sig om man gått upp en level eller kommit till slutet. Dom kan spela!

Jag vill kunna styra mitt sockersug, men jag känner hur omöjligt de är. Jag vill inte riskera att få utbrott på mina barn pga att min hjärna skriker efter socker. Jag får ta tag i de när dom blir lite större eller hitta något som verkligen funkar.

Jag är inte den som blir beroende egentligen, men jag är de eller är jag verkligen de?

Var drar man gränsen?

"Hej jag heter My och jag är sockerberoende!"

Mina perfekta barn!

Var på BVC i morse med mina hjärtan och fick höra att jag hade två perfekta barn. Man blir så glad och inte ett dugg förvånad.

Leo hade växt 5 cm på 7 månader och Leia hade växt 2 cm på 1 månad. Tänk vilken skillnad de är från att dom är bebisar till bara 2 år äldre. Han har växt lika mycket på 7 månader som Leia gjorde månaden över jul. Lite komiskt.

Lilltjejen har dessutom fått 4 tänder på 2 dagar och varit hur snäll som helst.

Dom trodde Leo skulle bli en LÅNG kille, han ligger så långt över kurvan redan. Han tal var jätte bra, dom pekade på bilder med tex en boll, en anka. Leo sa "De är en fotboll som man kan sparka på och då blir de mål", "De är en anka som badar i vattnet". Hon var jätte imponerad och sa att dom brukade säga enbart boll och pippi. Så stolt man blir över sina barn!

Hon sa dock att jag måste få sova på nätterna, Leia skall inte behöva äta någon gång per natt och kunna sova hela natten. Vi skulle flytta ut henne i vardagsrummet när vi går in och lägger oss och sen låta henne skrika lite på nätterna eller när hon skall sova så hon lär sig att somna själv. Jag hoppas bara kunna få sova hela nätterna, sen om vi måste buffa henne till sömn på vårt bröst de får la gå.

Idag när de ringde på dörren så sprang lilleman dit, han visste att paket väntade honom. Han fick ett jättestort paket men massa fina kläder till honom och Leia i Påsk present från Mommo och Moffa. Han slängde av sig kläderna han redan hade och satt på sig fotbollsdressen han fick.

När pappa kommer hem från träningen bär de av till IKEA för att köpa en ny spade till Leo som Nahla kastade ner under läktaren igår. Och hitta mörkläggningsgardiner till lillemans rum.

-Mamma skall jag sova nu?

- Ja Leo klockan är mycket!

- MEN! Mamma du säger att man skall sova när de är mörkt ute, och titta de är inte mörkt nu!

Ja vad säger man?

De där med sommartid och vintertid är ingen hitt för små barn!

Både Pappa och Gudfar gjorde en bra match!

"Se Gerndts drömmål på Strömvallen"

Han gjorde det igen, dock förlorade dom men han gjorde mål!

Inte vilket mål som helst heller, förmodligen hans snyggaste än så länge!

De går bra nu!

:)

Inte att förglömma!

Min son äter, han äter potatis!

Pasta vill han inte ha, har förmodligen ätit sig mätt på det, så vi har en liten HåkanBråkan här hemma med andra ord. Nu är de hans tur att hosta och låta, tror dock han klarat sig hyfsat för jag började puffa honom vid första symptom
Lilltjejen har 4 tänder uppe som är på väg. Jag väntar bara på att skiten skall sätta igång, feber, ont, gråt, skrik och sömnlösa nätter.
Jag har börjat dricka Aloe Vera Juice, förbannat äckligt men super bra. Min mage är redan mycket bättre. De kan jag verkligen rekommendera till er som har krångliga magar och annat smått och gått.
Jag och Leia var ute på vår dagliga runda redan efter vi lämnat Leo vi 9 på dagis, man märker verkligen skillnad på en timme i temperatur. De var jätte kallt, men jag gick mig varm som tur var. Jag förstår inte varför dom inte kan skotta Hälsans stig när så många går där, mycket äldre. De är livsfarligt när de är som nu, tö på dagarna och frost på nätterna.

Jag har glömt att berätta.
Igår var jag förbi fina Bea på kvällen, när hon skjutsade hem mig för att hämta upp sin man såg vi en helt svartklädd kille stå utanför mitt hus. Helt orörlig. Vi körde ett extra varv för att se om han skulle röra sig men icke. Jag sprang in fort som f för jag var livrädd. Ställde mig i fönstret för att se på människan. Jag överdriver inte, bilar töt, folk gick fram med sina hundar, människor stod och stirrade på honom, bilar körde runt runt runt. Han rörde inte en fena, stod och stirrade rakt ner i marken. En gång fick han ett ryck, bara hoppade till och förtsatte att stirra i marken I över 1 timme stod han där, trodde jag. Vilket jag tyckte var sjukt. Fick reda på idag att när Fredde gick hem igår vid 10 stod han redan där. Han hade alltså stått där i 2 TIMMAR.
Jag bad A kasta ett ägg på honom men de ville han inte, han satt bara i soffan helt inne i sitt spel medans jag näst intill hyperventilerad. Jag funderade på att ringa snuten, men vad skulle jag säga "Hej de står en läskig kille här kan ni ta bort honom?", jag fick tom för mig att han var död, att man kunde stå och vara död. Förstår ni hur dåligt jag mådde?
Benny försökte lugna mig på natten och sa att han säkert var en pundare som rökt heroin, tror ni jag blev lugnare?! NEJ! Hur instabil är inte han då? Han berättade att han sätt en kille stå orörlig i 40 min, tycka till och sen springa iväg. Jag är rädd för att mina barn skall växa upp, att inte alltid finnas med dom och skydda dom i den mån jag kan.

De finns så mycket sjuka människor. Jag blir livrädd när Leo går ifrån mig på Konsum, "har någon tagit honom" är de första som slår mig. Í 9:an springer han direkt till BR leksaker, vandrar runt där inne och jag hinner inte med med vagnen bland alla människor. Jag får panik när jag inte ser honom, jag måste ha full koll på vart han är. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om han skulle försvinna pga att jag inte var uppmärksam. Hönsmamma, kanske. Men jag är rädd om mina barn. Jag litar inte på någon annan när de gäller dom. De var jätte jobbigt att lämna Leo på dagis för jag trodde ingen kunde ta hand om honom. Jag tackar gud för att fina Maria fanns där, en riktig trygghet. Nu när han bytt avdelning så tycker jag de är jobbigt igen. När jag märker så väl hur omärksamma dom är, vem som helst skulle kunna gå in och hämta honom känns de som. Dom märker inte när vi går eller när vi kommer. Borde de inte vara lättare att hålla lite koll på dörren när man har med större barn att göra?
Det var så skönt när vi var med familjen Hedvall på stan, barnen vill ner till BR så vi mammor gick snällt med. De kom in en skum man, Mikaela reagerade med en gång. De är första gången jag känt att någon är som jag. Alexander brukar jämt säga att jag är larvig, men jag kommer aldrig sluta.

Jag litar inte på någon annan än mig själv och jag skiter i hur larvig och hönsig jag är. Mina barn är mitt allt och jag kommer göra allt jag kan för att skydda dom mot faror och äckliga människor!

Love from New York!

När min älskade man var i Malaga på träningsläger kom han hem med den här gobiten till mig.

Det som gjorde de extra speciellt är att den inte släppts i butik i Sverige ännu. den 31 Mars får ni också lukta lika gott som jag!

Som natt och dag!

Nyvaken tvåbarnsmamma!

Efter en promenad och lite smink så är man människa igen :D

Nyvaken tjeje, alltid lika underbar!

Konsten att vara snäll!

Jag skrev med en tjej jag inte trodde jag skulle skriva med på de sättet herrom kvällen. Det var en skön känsla för de kändes som hon förstod mig så väl fast vi inte känner varandra. Och de förflutna mellan oss är inga glada minnen. Men vi har vuxit, vi har förändrats och blivit mammor båda två. Nu förstår vi varandra på ett helt annat sätt, nu har vi något stort gemensamt. Någon man vill dela med andra.

Jag har tänkt på de en hel del på sistone, jag är 22 år och har familj. Flyttat hemifrån, lämnat Gotland. Står på egna ben och har ett enormt ansvar. Jag trivs och älskar mitt liv. Men de var inte länge sen jag sprang runt på nätterna, vinglade hem från krogen, sket i skolan och ljög för mina föräldrar och tyckte att jag var jätte stor och mogen. Jag ser på tjejer som är i min ålder som inte har barn, inte flyttat hemifrån eller hänger på krogen. De är en annan värld, en värld jag varit i men som känns helt främmande. Jag hör och ser hur folk snackar skit om varandra, ens bästa vänner snackar man skit om när dom inte är med för att sen, 5 minuter senar stå och le och vara hur trevlig som helst. De är överallt, titta lite extra på gänget med tjejer på fiket. När en går så viskas de. Tragiskt men sant!

Jag har varit där, jag har varit en av dom. Jag har aldrig snackat så mycket skit men de har snackats om mig. Jag har aldrig direkt brytt mig. Jag levde ett annat liv redan då. De känns som jag alltid levt ett annat liv än alla andra i min ålder. Kanske därför de snackats. De ända jag vet att de handlar bara om svartsjuka och avundsjuka från andra. Jag har alltid dragit mig till att umgås mer med killar än tjejer, killar är okomplicerad De säger vad de tycker och tänker och de snacka inte skit. Jag vet, umgicks ofta med ett gäng på ca 10 grabbar, alla var självklart inte alltid med och inte fan snackades de. Sen kom man till skolan satt med två tjejer och de snackades om andra, vissa som dom inte ens visste vilka de var. Men dom hade hört att...

Dom förstör bara för sig själv, dom tävlar mot tjejer dom inte känner. Dom vet inte hur dom känner innerst inne eller egentligen är. De enda dom vet är att tjejen ifråga ser bra ut och kanske har kille, eller dom vet att många är intresserade av henne. Ren avundsjuka med andra ord!

Jag kommer så väl ihåg en sävefest, jag stod och rökte på balkongen på gute och en tjej som gått i samma skola och samma årskurs som mig i 6 år kom fram och frågade om jag hade en tändare. Hade aldrig pratat med tjejen innan. Jag hade ingen men svarade att jag kunde fixa en till henne.

Gick bort till min vän och lånade hennes tändare, gick tillbax och gav den till den här tjejen. Hon tände sin cigarett och sa " My jag har alltid trott att du var dryg och tyckte att du var bättre än alla andra, men du är ju en jätte mysig tjej!". Jag svarade att jag inte var förvånad för de är vad jag brukar höra. Hon kramade om mig och sa att de är pinsamt hur man lyssnar på andra. Jag tror att många ansåg att jag var dryg för att jag inte tittade på folk jag mötte i korridoren, jag fick med blicken fäst på väggen långt bort, jag ville inte hänga på fester med innerstads tjejerna för att dom var "finare" än dom utanför. Jag ville inte vara som dom helt enkelt, där blev de fel! Jag såg bra ut, hade killar som var intresserade av mig men jag ville inte vara med dom "fina" tjejerna dom som snackade om allt och alla. Som tävlade mot varandra utan att egentligen förstå de själva.

Sen kom trean, jag fick Hanna, Min älskade barndomsvän Jonis, Natalia, Martin, Elis och Badone i min klass. Alla helt olika men med ett gemensamt intresse, att snacka om viktiga frågor, filmer, historia och annat vettigt. Vi snackade aldrig om andra, vi höll oss för oss själva. Vi var en hård allians. Antingen hängde vi i Hannas källar eller hemma i Jakobs källare. Vi såg gamla filmer, serier. Hade hemmafester, sprang runt hur vi ville, direkt från träningen, i mjukiskläder, osminkade ingen brydde sig. Vi var bara glada att vara samlade. Vi var inte på krogen, vi satt inte i "Kaffis". Vi stod på en helt annan sida av skolan och rökte, inte vi dom coola utan vi höll oss på vår kant. Vi satt nere i hörnet i biblioteket och snackade om Gustav Vasa, Lost, Dylan ja allt mellan himmel och jord förutom andra!

Jag har aldrig mått så bra i en vänkräst som den, där jag kunde vara jag och dom tog mig för den jag var. Inga konstigheter!

För dom var de rena matematiken att jag träffade Alexander, för mig oxå för den delen. Men dom har alltid accepterat honom och varit trevliga. För dom är just så, dömmer ingen! De var så vi var och vi trivdes!

Jag har hittat en tjej sen skoltiden som jag trivs just så där förbannat bra med, den här fina tjejen.

Inga konstigheter bara raka ord!

Jag förstår inte hur tjejer, för de är oftast tjejer, orkar vara med människor om inte har något gemensamt med eller bara mår dåligt av att vara med pga osäkerhet. Alla borde strunta i vilka som är dom häftiga och bara lyssna på hjärtat. Sluta att prata om andra för man förlorar bara på det själv, varför vara dum när man kan vara snäll?

Det är inte lätt att vara snäll när man lever i en sån värld vi lever i men om vi alla försöker så kanske de skulle gå. Gå till skolan, fiket en dag och kolla inte snett, snacka inte skit och bara var trevlig så lovar jag att du kommer känna dig som en mycket bättre människa och mer tillfreds med dig själv. Utseendet är inte de viktigaste.

Man har alltid ett val, varför inte välja rätt från början när man ännu har chansen att undvika de där man kanske inte vill eller borde?!

Stackars barn, underbara man!

HAN GJORDE DE, HAN SATT DEN ÄNTLIGEN OCH DOM VANN MED 1-0!

Jag skrek så mina barn började gråta, ingen bra mamma jag vet men jag kan inte förklara lättnaden, klumpen som föll. Jag vet hur mycket det här betyder för han och oss. Pressen är tung och han har klarat de ofattbart bra. Jag är så stolt över honom, vart han är och hur han är.

När min prins skulle gå in och sova nu efter matchen sa han " Mamma jag kan inte sova, för då skriker du och då blir jag rädd!". Mitt lilla hjärta, de gnistrade i hans ögon när han såg sin pappa springa som en tok på tvn. Precis innan han somnade sa han " Mamma kommer pappa hem nu?" Jag svarade att han kommer när prinsen sover och hans pappa kommer pussa på honom och sova med honom.

Prinsen kollade på mig, sa "Tack så mycket mamma" och somnade gott!

Morgonpormenad med mina underbara!

Åter skiner solen utanför och man kan inte må bättre, dock är de lite för mycket snö men man skall inte klaga!

Nu blir de att laga lunch.

Ikväll blir de fotboll för hela slanten, vi skall trycka i oss Pizza och se våra män kämpa på tvn.

(Bilderna är från andra tillfällen)

The King!

Ikväll blev jag påmind om att Michael Jackson är död, de är ännu ofattbart.
Sitter och kolla på The Jacksons på tv 4 nu, de är riktigt intressant. Vet inte varför egentligen men dom är så stora så de inte går att förklara med ord!
Det är lite häftigt att Titos söner också håller på med musik och tydligen är kända, (hade ingen aning) T3.
"Ha honom i tankarna när ni skriver ny musik"
Jag ser fram emot deras nya skiva, jag tror dom kan lyckas. Om inte så kommer den sälja ändå!
Jermaine har en attityd som jag inte gillar,han kan inte ens sätta på sig sina skor själv?
Dom andra bröderna verkar hur mysiga som helst, jordnära för att vara dom de ändå är.
Vilket liv alltså, jag är glad att jag inte är känd!

Ikväll åkte vi in på sjukhuset med Leia, hon har varit nästintill livlös hela dan, bara sovit och gråtit. Febern har varit jättehög och hon gallskriker när hon hostar. Dom kollade på henne och allt såg bra ut ??????
Dom tog inte ens ett CRP ingenting. Nog med att de var världens projekt med att få komma in, när vi väl kom in så kollade dom inte ens upp henne klokt.
Hur svårt kan de vara?
Ursäkta mig men sjukvården kan fara åt pipsvängen!


Nu blir de sängen för lilleman somnade 7 ikväll så han lär vakna tidigt och Leia kommer förmodligen sova lika dåligt som dom senaste nätterna.



Bea, underbara människa! Tack för att du finns.

Maktlöshet!

Min son vägrar att äta och har gjort de i 2 veckor snart. Var vid läkaren med honom i måndags men alla prover var bra så han kan äta. Läkaren trodde att de var hans sätt att visa svartsjuka och ilska mot Leia, att de kom nu efter 9 månader. Jag vet inte vad som tynger min lilla prins men jobbigt är de. Har försökt tvinga honom att äta men de går inte och ingen av oss mår bra av de, har lagat precis de han vill ha men han tar en tugga framkallar sypkänslor och bara skriker. När jag satt med honom vid bordet i över 1 timme häromdagen så grät han bara och sa att han inte vill äta. När han väl försöker äta blir han kallsvettig och får panik.
Dom har sagt på dagis att han tydligen har ätit där både igår och idag.
Igår åt han även när jag var och träna. Men idag när jag var med petade han i sig en halv korvskiva och sa " Tackematen mamma!". Vi skall inte göra någon grej av att han inte äter så de var bara att säga "varsågod älskling!", så sprang han iväg och lekte. Varför vill han inte äta när jag är med?
Läkaren snackade om trotsåldern, Leos sätt att bli sedd, att de var ilska mot mig för att jag "haft" Leia mer pga amning. Jag tycker själv att vi gett Leo jätte mycket tid och oftast tagit honom i första hand om Leia inte varit jätte ledsen just för att han är stört och förstår mer. Läkaren har mycket möjligt rätt men hur skall vi lösa det?
Jo avvakta i 1-2 veckor.
MIN SON FÖRSVINNER, HAN ÄR SKIN OCH BEN!
Men visst vi väntar i 1-2 veckor så han mage tar ännu mer stryk än den redan gjort med alla allergier och skit.
Jag är så trött på sjukvården, vad krävs för att man skall få hjälp? Barn dör hit och dit pga fel diagnoser inom sjukvården och ändå blir de inte bättre. Skall jag binda fast min son i en stol på sjukhuset för att ni skall hjälpa oss.
Nej jag vet han kanske inte är sjuk, men vi behöver hjälp. Han är gnällig, har ont i magen och diarré. Men nej vi väntar i 1-2 veckor?

Leia är också sjuk. Ligger här brevid henne i sängen och vill inte gå här ifrån. Hon hostar så hon kiknar pga sin astma. Förkylningarna sätter sig med en gång på luftvägarna. Har gett henne allt jag får ge henne och puffat henne men de hjälper inte. Hon hostar hela tiden och vaknar och gråter och säger "Ajj!".
Ringer sjukvårdsrådgivningen: Avvakta några dagar så medicinen hinner hjälpa. Ge henne mycket vatten!
Alltså man får väl inte medicin för att de skall hjälpa om några dagar, då kanske man inte behöver hjälp. Hon har ont NU! Jag och hon har knappt sovit dom senaste nätterna, vi är dödströtta och jag vågar inte gå ut med henne. Febern försvinner iaf med Alvedon och hon petar i sig lite mat, mest bröstmjölk dock!

Jag hatar den här känslan som jag bär på nu.
MAKTLÖSHET!
De finns inget jag kan göra för att min son skall börja äta eller min dotter sluta hosta. Jag gör så gott jag kan men det är inte tillräckligt nu. Jag behöver oanade krafter som får mina barn att må bra. Som får mig och min man att orka.

Jag har iaf tagit mig iväg på träningar och promenader dagligen och senast igår fick jag komplimanger för min kropp på gymmet så de känns toppen.

Måste dock köpa nya jeans för dom ramlar av mig. Mina biceps börjar ta form igen och magen är trimmad, nu är de bara benen som måste få sig en ordentlig genomgång.

Kommer nog bli svårt den här veckan, men benhinneinflamation som mördar mig när jag går och sträckning i baksidan så kan de bli svårt att köra ben.
Det är skönt att ha träningen, komma ifrån allt och bara tänka på sig själv. Vara My och inte bara Mamma. Den ger mig den energin och behöver för att ta mig igenom småbarns åren.



Vi mammor vi borde få en VD lön!

Less!

Hur jävla många gånger måste man säga till på dagis att Leos ytterkläder INTE får va i torkskåpet?
Hur många ungar är de inte som har goretex i sina kläder, alla har väl nästan de?
Jag har sagt till 100 ggr, Alexander har sagt till 100ggr. Lika väl när jag kom och hämtade honom på dagis i dag så hängde han byxor och vantar i torkskåpet. Vi köper inte vinterkläder till vår son för 3200 för att dom inte skall hålla hela vinter, och gå sönder pga att dom läcker in, inte för att han har sönder dom.
Jag blir tokig! Nu måste vi köpa nya kläder igen, för den här jävla snön verkar ju aldrig vilja försvinna. Vi har precis köpt ett par nya vantar för 300kr, is this a joke?
Monica, borde inte förskolan bli skyldig att ersätta sådant?

Förövrigt så är allt bra, jag har inte ätit godis på hela veckan så min kropp skriker efter socker! Men nej! Nu skall jag hålla ut!
Jag har tränat varje dag, gått minst 2 timmar varje morgon. Jag trivs helt enkelt!
Idag känner jag mig lite sliten i kroppen och måste tyvärr inse att jag tydligen har fått en sträckning i baksidan som man inte skall träna med.
Men imorgon blir de powerwalk med båda barnen, en i vagnen och en på ståbrädan. Extra träning, de gillar vi! På eftermiddagen blir de core.
Jag är less på människor som gnäller på hur dom ser ut och att dom vill gå ner i vikt när dom inte gör något åt de. Pallra dig iväg till gymmet, gå ut och gå. Gör något! Allt är bättre än att sitta hemma eller sova! Rätt?
Jag hörde på radion igår att fetman ökat enormt och att en hög % skulle behöva förminska magsäcken för att bli bra.
De gör mig arg, om de blir så vill säga. Om dom kommer få sina operationer betalda.
Såg på Kvällsöppet för ett tag sedan om en 2 åring som hade en jätte ovanlig sjukdom och behövde en viss medicin för att kunna äta annat än grönsaker. Han fick 2 doser som räckte 1 år. Nu för han inte mer för de var för dyrt (?). Men dom slänger ut flera miljoner på att ge friska överviktiga personer mediciner och dylikt för att få ner sitt värden som ökar riks för fetma. Äldre människor! Men en liten kille som har hela livet framför sig (förhoppningsvis) han får inte hjälp. Dom som egentligen bara borde ta sig i kragen och kanske sluta äta fel och gå en promenad om dagen, dom får hjälp!
Man kan ju tro att de är ett skämt!
Alla som har barn vet hur svårt de kan vara att få i dom grönsker, (inte Liam som är helt otrolig och äter allt) och den här lilla killen skall växa och bli stark på sallad?!
Nej jag blir så ledsen bara jag tänker på de!

Nu fick jag ur mig lite av min ilska, TACK!

Till något positivt, Leia kan stå själv en liten stund och går runt mot saker. Leo slängde ur sig en störtskön kommentar efter att ha varit i sin pappas omklädningsring idag " Mamma jag vill inte va där. De luktar skitbajskorv och dom tar av sig kalsongerna". Jag visste inte var jag skulle ta vägen, han är så härlig min lilla kaxiga kille!

Nu skall jag försöka vinna över mannen i 500, har vunnit 2 ggr av 375.

Jag längtar tills sommar uppbehållet, då blir de kolmården med Lonnie och hennes familj, Det kommer bli helt underbart!

Varför gråter jag av denna låt?

Hon skär in i mitt hjärta.
Hon lyckas verkligen!

Han är hemma!

En bild säger mer än tusen ord!

Han är hemma!
Tänk vad mycket som kan förändras för att man är ifrån varandra i 10 dagar.
Man blir nykär, man uppskattar det man har på ett annat sätt och ser annorlunda på saker.
Jag har aldrig saknat honom så mycket som när han var borta den här gången. Nu är han iväg och träna och jag sitter och bara längtar tills han kommer hem igen så jag kan få krypa upp i hans varma famn och faktiskt känna mig älskad.
Flyget var försenat när dom skulle komma hem i tisdagskväll. Dom var lite drygt en timme försenade, jag lovar att varje minut kändes som en evighet.
Jag kände som på julafton när man är lite och sitter och väntar på tomten, man har inte tid att kolla på kalle anka, man sneglar hela tiden mot dörren. Snart, snart! Precis så var de i tisdags, jag satt ett tag i fönstret och väntade, men de har jag inte vågat säga. Sen när jag hörde en bil komma på gatan och ytterdörren slå igen så slog hjärtat några extra slag. Jag öppnade dörren och där stod han äntligen, den jag vill dela mitt liv med. Pappan till mina underbar barn hade kommit tillbax till oss.
Innan vi gick och la oss satt vi ihop slingrade i soffan. Vi gick och la oss tillsammans, ensamma i vår säng. Han höll om mig på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Att få somna med hans andetag i nacken fick mig att fälla en tår av lycka. Äntligen!
Leia vaknade efter drygt 2 timmar, när jag skulle hämta över henne till oss så tog han tag i min arm, han ville inte att jag skulle gå. Innan har han bara vänt sig om för att somna om. Nu låg han där så fin som bara han kan vara och log mot mig.
Igår mös vi i soffan och såg på "Coupels retreat" och drömde oss bort till paradiset. Bara vi två, på en strand, bada i havet och gå hand i hand längs stranden. Jag vill dit nu, åka på vår smekmånad som ännu inte blivit av.
Vi har inte haft de lätt och vi kämpar i vår "ensamhet" med vår familj och att hålla kärleken vid liv samtidigt som vi aldrig får tid för bara varandra. Vi klarar de för vi vill! Vill man så går det!
Det är tungt men de gäller att ge och ta, hjälpas åt och underlätta för varandra. Vi var inte så bra på det innan han åkte men jag tror och känner att ni kan de bara bli underbart igen.
Solen lyser i mig igen och utanför mitt fönster!
Han är hemma!

Jag älskar verkligen dig, du och jag mot världen!