Ikväll var jag på Bio med tjejerna. Vi såg den omtalade "Änglavakt" med Mikael Nyqvist och Isabella Scorupco. Min kommentar till er, gå och se! ALLA borde gå och se den.
Den får en att stanna upp och fundera på vad man egentligen har, vad man gör med de och hur man kan bevara det. Den är djup, den har ett budskap. Budskapet är kärlek!
Jag grät många gånger, av lycka, av sorg och panik.
Jag tror på mirakel, jag tror att allt händer av en anledning som vi inte alltid kan eller kommer kunna förstå oss på. Jag tror på själar, andar, änglar. Ja allt som innebär liv efter döden. Jag har fått de bevisat för mig för många gånger för att inte tro på de, min bror har skrämt mig många gånger när jag varit själv och han vill visa mig att han finns kvar, han är där men jag ser honom inte. Jag ser saker som inte andra tycks se, de kan inte bara vara ren förvirring jämt.
Filmen fick mig att tro ännu mer, den bevisade på något sätt för mig att så länge man tror och hoppas så kommer de bli bra. Man skall aldrig ge upp. Jag kände hela tiden paniken Camilla hade för att Ernst inte lyssnade, inte såg de hon såg och inte kände de hon kände. Det som jag tyckte var extra viktigt var att dom skildrade två sätt att sörja och hantera svårigheter. Dom visade att vi alla är så olika, men någon gång måste vi ge med oss. Se den andra och lyssna på den andra. En kram betyder så mycket mer än vad man kanske ofta tror. Jag är ännu berörd och kommer vara de under mycket lång tid hoppas jag. Jag vill inte gå tillbax till den gråa verkligenheten där allt är lika dan, varje dag är likadan, rutiner tar över livet och måsten får oss att glömma varandra, datorspel för oss att glömma varandra, bloggar för oss att glömma varandra. Sen en dag så kanske man står där, tomhänt och ångrar allt. Jag vill inte vara en av dom, jag vill vara den som kan känna "Jag gjorde mitt bästa,, jag gjord de jag kunde".
Jag skall få med mig min kära bror, hans sambo och min man att se den på Fredag när vi är på ön. Alexander är bara nere 1 dag så vi bestämde att vi skulle hitta på något tillsammans. Jag tror de hade varit perfekt för oss, att få oss en liten tankeställare och stanna upp i vardagen.
Idag hade jag massa missade samtal från Leos dagis efter jag tränat, förstår ni. Jag tog upp min mobil, såg alla missade samtal och bara sjönk ihop på bänken. Jag vågade inte ens ringa, jag bara skakade. Jag visste att något allvarligt hänt för annars ringer man inte så många gånger. Mycket riktigt, Leo hade fått en jätte reaktion på ägg som dom andra barnen ätit. Dom hade fått gett honom akutsprutan i benet och de var bättre. Mina ben vägde bly, jag kom knappt upp på benen igen, ville bara kräkas. Med skakig kropp sprang jag hem samtidigt som jag ringde sjukvårdsrådgivningen, vår privat läkare och fina Linda. Jag blev lugnare när jag fick veta att om de var bättre nu och ha kunde andas utan problem så var de ingen fara. Sen ringer de igen, Leos dagis står de. (Klumpen i halsen och illamåendet gör sig påmind igen!)
- Hallå?
- Jo Hej de är jag igen! Du de är nog bäst att du kommer ändå, han säger att de kliar i halsen.
Eftersom jag inte ens fått av mig kläderna utan satt i soffan med allt på mig så var jag ute genom dörren innan hon hann prata klart.
Nu ligger min lilla älskade prins inne i sin säng och sover gott.
Jag tror ännu, jag vet att allt blir bra och jag älskar!
Det kanske var de som gjorde att min son klarade sig bra. För att jag och hans pappa skrattar ihop, skojar ihop och älskar varandra.
Tror inte ni på ödet?
