Så här snygg är min man nu btw!

Idag ser de dock ännu värre ut ..

Valborg!

Här får ni lite bilder från vår mysiga Valborg, Leias första eld och Leos andra! Dom hade stora ögon båda två!

Nu för 3 år sedan låg jag med värkar. nu hade den härliga resan mot att äntligen få se min underbara son börjat!

Nu när mor och far är uppe har vi passat på att gå på bio, vi såg Kick Ass och skrattade något enormt båda två. Idag har vi gått och slängt ur oss kommentarer från filmen och skrattat lika mycket.

Imorgon skall vi också passa på att bara få tid för varandra och göra något mysig.

Längtar redan!

Banden blir bara starkare...

Värdet av pengar!

Nu är mannen på borta match igen, barnen sover och jag sitter här i soffan i en helt tyst lägenhet.

De är nu man inser hur ensam man egentligen är här uppe i Gävle.

De är nu man inser hur mycket man älskar sin man och att bara ha honom här, hans närvaro.

De är nu man inser hur mycket man älskar barnens skrik och spring.

Jag känner mig som en liten liten människa i en stor stor värld. MEN imorgon kommer mina kära föräldrar upp och skall mysa med oss till stora killen fyller år. Underbart!

Vi skall inhandla diverse till kalaset, presenter och de skall bakas!

Jag vet dock inte riktigt vad jag skall köpa till min älskade son, man vill ge honom så mycket. Man vill ge honom allt han pekar på, men man vill ändå att dom skall lära sig värdet av pengar och glädjen varje gång man får något man verkligen vill ha.

Igår gick jag och barnen in till stan för att vänta på att pappa skulle träna klart. Leo springer in i gallerian och säger att han vill gå ner till "Affären" (=leksaksaffären). Självklart säger jag eftersom de är ett viktigt stop varje gång vi är på stan. Väl inne i affären springer han rakt fram till en låda med Lego i. Tar den i handen och går mot kassan. Jag stoppar honom och förklarar att jag inte har med mig någon plånbok och att han snart fyller år. Då stoppar han ner handen i jackfickan och tar upp 6,50 kr. "Mamma jag tog dom här av mina egna pengar, jag skall köpa den själv!". De gör ont i mig, fruktansvärt ont! Han står där och är så stolt för att han haregna pengar och skall köpa sitt eget Lego. Jag står och kämpar mot att inte fälla en tår samtidigt som jag förklarar att vi måste vänta på att pappa kommer så han får se vad han skall köpa och säger åt honom att springa och kolla på saker han önskar sig så skall vi köpa den med en gång när pappa kommer. Han springer iväg och kollar, jag ringer Alexander desperat om att han måste komma in fort med pengar till Leo, mynt, mycket viktigt! Han lovar att skynda sig, samtidigt kommer lilleman springande igen och säger att nu kan han väl få betala. Snart älskling, snart!

Han står med sin lilla legolåda i handen strax innanför dörren och kollar mot rulltrappan. Det dröjer säkert 10 minuter och han står där så snällt och väntar.

Då kommer han, räddaren i nöjden som vanligt! Vi smyger ner tiorna i Leos ficka medan han står och pratar om att han skall köpa den själv.

Nu säger jag, nu kan du får köpa den själv. Skall vi ta upp dina pengar nu?

Han lyser upp som en sol, sträcker fram sin hand med sina 6,50 och jag lägger dit "hans" egna pengar. Vi lyfter upp honom på disken, han sträcker fram sina pengar förklarar att de är hans pengar. Väntar på kvittot och hoppar ner. Stoltare än någonsin!

Han gjorde de själv, med sina pengar som han sparat, som han tog med sig utan att berätta för mig!

Han kommer gå långt min son, målmedveten och vill själv!.

Nu springer han runt och berättar för alla att han handlat själv med sina pengar.

En annan gång när vi hade glömt hem nycklen och Alexander hade en på träningen sa han: Ja då får vi åka och köpa en ny nyckel

Barn är så härligt, dom lever så i nuet och är så omedvetna om världen vi lever i. Om ondska, krig och svält.

Jag önskar jag jämt kunde skydda min barn mot det, men jag vill att dom skall veta hur andra har de i världen och uppskatta de dom har och en dag kanske skulle kunna göra något för våra medmänniskor som har de svårt!

Degör ont i mig!

Sol, sol, älskade sol!

När man vaknar på morgonen och ser att solens strålar smyger in bakom gardinen så vill man bara ut så fort som möjligt. Men här hemma tar de minst 1,5timmar innan alla är klara och allt är med i skötväskan. Idag måste jag in på stan och hitta ett par nya träningsskor, jag trampar igenom mina och har fruktansvärt ont i vaderna. Hoppas bara att jag hittar några för utbudet är inte stort och jag är kräsen. Dom måste vara svarta, hög vrist och helst av märket Rykä! Jag kommer bli jätte besviken om jag inte hittar några för jag vill inte att jag skall behöva vila från träningen pga skobrist.

Men innan de skall vi ut, jag och mina barn. Nu skall de bytas bajsblöja, klä på killen, klä på tjejen, byta blöja, klä på sig halvt, springa och stoppa ett slagsmål, klä på siglite till, göra macka klä på sig klart, hämta dricka, inse att man inte kan eller hinner sminka sig, börja klä på den stora ytterkläder, stoppa den lilla från attramla och slå halvt ihjäl sig, klä på den stora klart, hitta alla kläder till den lilla, släppa ut den stora i trappuppgången, klä på den lilla hälften, springa och hämta något jag glömt, rädda den lilla från att ramla ner från trapporna, byta bajsblöja, klä på henne klart, tjata på den stora att komma in medans jag klär på mig själv, båda skriker, kasta på sig något, letar förbrilt efter matchande vantar ( de är omöjligt), upp med lilla på armen, väskan på axel, leksaker i andra handen, stora håller i ett finger, ner förtrappan,inse att man glömt nykeln till vagnförråde, få stora att stå precis still medans jag springer upp igen, hämta nyckeln, ner, fram med vagnen, få upp den stora på ståbrädan.
Så äntligen var man iväg och inser att man kommer frysa ihjäl för man glömmer att klä på sig själv!

Kampen mot de omöjliga...!

VS.

Tror ni någon gång att man kommer känna sig helt nöjd, att allt känns så där bra och perfekt som man ser på film?
Jag har börjat tvivla. Självklart är mina barn PERFEKT och jag är så STOLT över dom. Men nu handlar de om en själv.
Jag har hela mitt liv varit smal, haft en bra kropp utan skavanker. Nu har jag fött två barn och självklart är man nöjd med sin kropp som har klarat av det. Men jag är inte nöjd med den nu i efterhand.
Jag har jämt haft stl 24 i jeans och jag kommer i dom nu igen. Men jag är inte nöjd!
Nu när jag ser tillbax på hur jag såg ut innan jag varit gravid så börjar jag skratta åt mig själv och frågar vad fan som var problemet innan, jag var ju perfekt. Vältränad, smal och hade bröst.
Men då gnällde jag, då hängde jag på friskis och gymmet dagligen. Fick för mig att inte äta godis ett tag, men rasade så i vikt så min mamma tvingade mig att börja igen. Nu är jag där igen, äter inte godis, dricker saft eller läsk. Men innerst inne så vet jag ju att jag aldrig kommer bli nöjd. Om jag så skulle gå ner tio kilo och ha stora bröst, så kommer jag aldrig bli nöjd. Jag kan helt enkelt inte bli nöjd.
Även fast jag gått på mina samtal och får kommentarer om hur smal jag är så blir jag inte nöjd.
De finns saker som sitter långt långt där inne som aldrig kommer försvinna, de finns saker jag vill ändra som jag inte kan just nu, de är saker jag vill ha bort som aldrig går.
Grejen är inte att jag vill bli mindre, jag vill blir lika fit som då. Få samma kropp som innan, och JO man kan om man vill! Jag kämpar på träningar flera dagar i vecka och de visar resultat. Men än en gång så spelar de ingen roll, de är de där som inte går. Det är de man vill uppnå, de omöjliga! De perfekta! Man kan inte se ut som en tjej på reklam, för de finns inga sånna tjejer. Nu är jag nästan lite så som de sägs att man var som tonåring, men varför skulle inte de kunna sitta i hela livet?
Man ser sig i spegeln och kan inte vara nöjd, man ser bara de som INTE är bra. Man ser inte de som är bra! Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att de finns tusentals som jag. Men de tystas ner, de skall inte pratas om. Alla vill väl känna sig perfekta och vara helt nöjda med sig själv?
Om man inte kan prata om de man känner så kan man inte heller jobba med de, man kan inte få tips och råd. Man stänger in sig i en bubbla och blundar mot verkligheten.

Det handlar inte bara om utseende. Karriär kan vara ett annat exempel.
Jag har ingen utbildning, ingen arbetserfarenhet utom ett halvår på DG. Sen blev jag gravid och sjukskriven, sen flyttade vi till Solna och då var de ingen tanke på att börja jobba med illamående och komma i ordning. När vi väl kom hit och Leo började på dagis så blev jag gravid med Leia. Absolut inget jag ångrar. De var tanken att jag skulle jobba då, men blev sängliggande i 3 månader pga illamående igen. Jag kunde inte hämta och lämna på dagis, jag kunde inte ta hand om min son eller något hemma. Jag kände mig värdelös och som världens dåligaste mamma och fru. Nu skall Leia in på dagis efter sommaren och än en gång står jag där, desperat efter ett jobb. Jag vill känna mig levande, umgås med vuxna människor och dra in mina egna pengar. Det är inte kul att leva på någon annan, att inte kunna göra rätt för sig. Jag vet att min kära inte bryr sig om de, men JAG tycker de är jobbigt. Man känner sig än en gång som en dålig människa.
Med tanke på hur läget ser ut nu med jobb och Gävle ligger för högt på arbetslöshet så får de inte en att må bättre. Vad har lilla jag att komma med i den situationen som jag lever i? Nada!
Arbetserfarenhet? Nej! Utbildning? Nej! Vara hemma med barnen när dom är sjuka varje gång? Ja! Jobba helger? Nej! Jobba alla dagar i veckan? Nej!
Jag vill utbilda mig, men kan inte nu. Jag vet inte vart vi kommer befinna oss i framtiden och då är de inte så smart att börja plugga här om de visar sig att vi snart skall flytta och de jag vill läsa finns inte på distans.
Tänk om man hade kunna bo där man vill, jobba med de man ville och samtidigt ha alla nära och kära runt sig. För oss verkar de som en omöjlighet. Men de här är inget liv man kan leva resten av livet, de är en one time upplevelse för Alexander och jag vet att "min" tid kommer. Då han kommer ställa upp på mig och jag får göra de jag vill.

Men fram tills dess vill jag ha ett jobb, vara nöjd med mig själv och se mig i spegeln och känna att jag duger!

Så här tycker vi om dagens match...!

Nu drar jag...

När jag var uppe i natt och såg all snö tänkte jag bara: Gå och lägg dig, det är en jävla mardröm.

När jag vaknade i morse såg de ut så här:

Vilket innebär att min son inte kommer till dagis i snökaoset, tänker inte sätta mig i bilen med min änglar idag...

Vilket innebär att vi tackar för vår tid i detta land och flyttar till varmare breddgrader...

På återseende! (kanske)

Olika...

My life

När man har fått barn blir livet annorlunda, känslorna och prioriteringarna annorlunda Ja allt ändras

Man lever med ständig oro över saker som kan hända. Från stora saker som: Kommer mina barn bli mobbad eller mobbare? Kommer dom utsättas för hemska saker som man är maktlös emot? Till mindre saker som: Lättare sjukdomar, utveckling osv.

Jag vill alltid kunna finnas där för mina barn men jag vet att de inte kommer vara så. Jag kan inte alltid gå bakom och rädda eller göra saker åt dem. Jag vill kunna uppfostra dom till att bli starka personer som står på egna ben, lär sig av sina misstag och behandlar människor väl. Jag tror inte jag behöver oroa mig så mycket som jag göra, men man vet aldrig. Man vet inte om Leo skulle komma hem en dag och berätta att han gjort något han inte borde göra. Jag hoppas dom kommer komma till oss med sina problem och berätta saker dom gjort som dom vet inte är rätt. För att dom vet att vi finns där, tillrätta visar, berömmer, stöttar och ger all vår kärlek.

Men fram tills dess, tills mina barn är så pass stora att kunna stå på egna ben är de vi som måste kämpa för dom. För som min kära kusin sa: "Om inte du kämpar för dina barn vem skall då göra det? De finns ingen annan som kämpar för dina barn".

Det är bara vi som kan ge dom de dom behöver, att dom trivs på dagis, får bra mat, badas, rena kläder, borsta tänderna ja allt. De är vi som föräldrar dom måste ge dom all tid dom behöver. Visa dom hur viktiga dom är, att även om dom är små så väger deras röst lika tungt som vår.

De är vi som måste föra talan om vad som är viktigt för våra barn, de är vi som skall ge dom de förutsättningar dom kan.

Jag tror aldrig att man som förälder kan känna att man gjort allt rätt, men jag tänker göra mitt bästa. Jag prioriterar mina barn framför allt och jag älskar det och kommer aldrig ändra på det.

Må jag vara en tråkig människa som bara är hemma, men mina barn är mitt liv. Jag lever för min familj. Jag är nöjd med mitt liv och trivs som bästa hemma.

Varför måste jag då gå ut på krogen, hänga på tjejkvällar och springa på fikor för att duga?

Kan jag inte bara får vara som jag är och ändå räcka till?

Kan jag inte få leva för mina barn och ändå få vara med delaktig?

Måste alla vara lika för att kunna leka tillsammans?

Varför är de just jag som är tråkig och inte du?

Mina barn är mitt allt och ditt allt är något annat, men är vi inte vuxna människor för de som kan acceptera varandras prioriteringar?!

Han den rätta!

Vad kan passa bättre än att skriva om min älskade i mitt 500 inlägg. Idag har vi nämligen varit tillsammans i 4 år. Jag tror vi har varit med om mer och upplevt mer på dom här 4 åren än vad vissa andra människor gjort på en hel livstid.

Jag hade spanat in honom länge, men jag visste inte vem han var. Jag hade sett honom på Krullis Cup när han satt i sekiteriatet, på skolan i Caffis, biblioteket och på skolgården. Jag minns så väl när han gled in i caffis i sina ljusa jeans, vita diesel t-shirt och slitna convers. De var första gången jag såg honom och undrade var han kom ifrån, vem han var och vad han fick. Men självklart visste ingen i min umgängeskrest vem skapelsen var.

Vi pratade första gången på en sävefest, han var dyngrak och jag var näst intill nykter. Han stod nedanför trappan på hamnplan och jag kom nedspringande. Hej hej sa jag när jag tittade upp på honom och dom som han stod med. Jag kanske inte borde sagt de, vet vem. Men efter det så släppte han inte taget, trotts att han då hade flickvän slängde han ur sig kommentaren "Skall vi ta en taxi hem till dig!". Jag blev arg och vi stod vid toaletterna med en hel folksamling runt oss, alla väntade spänt vad som skulle hända. Alla ville vara först med att sprida händelsen vidare. Han fick höra att man inte beter sig så när man har tjej, man slänger inte ur sig sånna kommentarer och att jag inte var intresserad. Då kände jag "Fan att han också var sån, att han inte heller är en som är trogen och lojal mot sina tjejer. Han verkar ju vara en bra kille annars och han är ju hur snygg som helst" men ändå kunde jag inte sluta tänka på honom. Jag visste inte vem han var, vad han hette eller att han lirade fotboll. Måndagen efter fick jag reda på att vi både gått hem tillsammans och haft sex. När dom frågade svarade jag bara " Ja de är klart vi gjorde!". Jag visste ju fan inte ens vem han var men där fick jag än en gång bevisat hur folk snackar om saker dom inte har en susning om. Några veckor senare började han skriva till mig på msn, han bad om ursäkt och ville träffas och förklara och visa rätt bild av honom. Jag ville inte av den anledning att han hade tjej, vår konversation drog ut på tiden och självklart var de mitt fel, så jag var tvungen att skjutsa honom till hans träning vid Stillman. Jag var så nervös när jag skulle hämta honom vid hans hus, jag ringde upp min kära vän Hanna och pratade med henne nästan hela tiden. När jag släppte honom på södervärn bestämde vi att ses efter våra träningar. Jag bakade ur, av ren rädsla att bli sårad igen. Jag ville inte han någon ny i mitt liv just då.

Än en gång tjatade och tjatade han så någon dag efter träffades vi, han kom hem till mig när jag och Hanna bodde själva där för mina föräldrar var i Thailand. Vi såg Star Wars, tröstade Hanna och satt och pratade efter Hanna gått och lagt sig till 12. Då sa han " Jag börjar bli hungrig", "Okej jag skjutsar hem dig", Jag erbjöd honom inte något, utan min första tanke var att köra hem honom. De kändes för bra så de var lika bra att de få de överstökat och glömma! När han väl var hemma och jag kommit hem igen satt jag mig vid datorn, där var han igen! Han tjatade och tjatade och tjatade på att få komma tillbax. Efter kanske 1 timme gav jag med mig och hämtade honom igen. Vi satt uppe till säkert 5 och bara pratade och pratade. Sen gick vi och la oss, han i min säng och jag inne vid Hanna. Jag gick spring in efter vi sagt God Natt och hämta en kudde. Jag såg i hans ögon att dom lyste upp, men efter att hämtat kudden slocknade dom lika snabbt igen. Morgonen efter kommer jag inte i håg, svävade jag på moln?

Dagen efter skulle jag vara barnvakt över natten för Nellie, Hanna skulle sova hemma för hennes mamma fyllde år så Alexander sov vid mig igen. När jag såg hur bra han var med barn och hur mycket Nellie trivdes med honom smälte jag totalt. Dock fick han dela säng med Nellie och jag sov på en madrass på golvet.

Efter det har han inte åkt hem, efter det var de vi! Jag var lyckligare än någonsin, jag hade träffat han. Han den rätta som fick mig att må så bra, som fick mig att känna att jag dög precis som jag var.

Vi var ofta ute och åkte innan vi fick barn, pratade om livet och allt. Jag plöjde igenom varandras liv varje kväll. Allt kändes så bra, jag kunde berätta allt för honom. Prata med honom om allt!

Nu är vi här, 4 år senare och jag älskar honom mer och mer, för varje dag känner jag tacksamthet att vi aldrig gett upp, att han alltid har känt som jag att vi klarar de här också.

Vi har fått gå igenom mycket och stått ut med mycket. Vi har haft våra stunder av mörka tider och av ljusa tider. Nej vi har helt enkelt inte haft de lätt, men vi nu är vi här. 4 år senare och har de underbart!

Trots att de finns människor runt om oss som inte vill se oss tillsammans och gjort störda saker för att förstöra så är vi ännu här. Blod är starkare än vatten som man brukar säga. Det har hängt på en skör tråd många gånger, för många. Men varje gång har vi lyckats binda ihop banden som håller oss samman, för varje gång har vi bundit hårdare och hårdare. Nu är de så hårt att INGEN kommer kunna lösa knuten.

Han är pappa till mina 2 underbara barn, den bästa pappa. Vi fick barn VÄLDIGT tidigt men vi kände med en gång att de kändes rätt, att de var precis de vi ville. Att de var vi då och föralltid!

Vi har tagit oss igenom rykten, sömnlösa nätter, sjukdomar, skrikande barn och att uppfostra våra barn.

Jag har alltid älskat honom för den han är och de han gjort för mig. Han har gjort mer än många tror och många vet. Han har hjälpt mig ur tuffa tider och fått mig att gå vinnande ur de! Han säger hur fin jag är, att jag är den finaste och att han älskar mig och min kropp. Även fast jag fått två barn och har brister, han säger bara "Du har gett mig två underbara barn, hur kan jag inte tycka om din kropp?"

Jag vet att de kommer vara vi, att vi aldrig kommer ge upp, att vi kommer stå upp för vår familj och kämpa för att ha de bra. Vi älskar varandra, han och jag!

Frågor?

Det här blir mitt 499 blogginlägg, så då tänkte jag att ni skulle få chansen att ställa lite frågor. Jag vet hur och att de snackas om mig/oss så nu tänkte jag att ni skulle få fråga mig rakt ut om de ni undrar och funderar på. Släng in alla frågor ni har, ju snabbare ni ställer frågorna ju snabbare får ni svar.

Idag har vi varit ute och lekt en massa, sen kom bror förbi med Toms moppe så Leo fick sin första moppetur och han tvekade inte en sekund innan han slängde sig upp med Moffas 20 storlekar för stora hjälm. Nu är Tom här och dom bästa vännerna ligger uppe i sängen och läser alla böcker vi lånade igår.

Sen kommer kära bror och fina Nellie och äter middag med oss, innan vi åker back to Gävleland!

Ikväll skall jag även träffa den här fina tjejen, som jag längtat!

Passa på nu, ni får aldrig ett bättre tillfälle!

Skön lirare!

De går tyvärr inte att bädda in men ni måste se på den här kyliga liraren.

Kan inte den här dimman bara försvinna från ön, den gör de kallt, grått och tråkigt!

Idag var de iaf fint en sväng så vi var ute och lekte på förmiddagen, på biblioteket på eftermiddagen och jag och min kära son körde dubbel pass på friskis. Som han kämpade, han var jätte duktig och gav mig dessutom extra träning. Han hängde på min rygg och satt på mina axlar medan jag sprang runt där.

Nu skall jag äta lite och sen krypa ner i sängen och hoppas på att få sova mer än 2 timmar i stöten.

Min nya tatuering sitter på höften förresten!

Från min brors 40-årsfest!

Extra pappan får ställa upp på ett "familje" kort :)

Min ena ängel!




Snart snart får jag krypa ner vid min kära!
Längtar så!

Rörd!

Jag blir helt rörd när jag läser alla fina ord om min stora kärlek!

Ny Tatto!

Min superfina nya gaddning!

Skytteliga ledning!

Han har gjort de igen, han sänkte även sitt forna AIK med ett iskallt mål. Dom vann med 1-0!

Nu har han insett att han kan, han vågar hålla i bollen, utmana och chansa. Man måste försöka för att vinna. Nu gör han de, äntligen! Han har delad ledning i skytteligan och är allsvenskans mest omtalade forward. Min man! Hur sjukt är inte de?

För mig har han alltid bara varit Alexander, han har gjort de han älskar att göra och jag har alltid varit stolt över honom. För mig spelar de ingen roll om han lirar i Gute eller Barca han är ändå samma person för mig och jag är lika stolt.

Nu är han Alexander Gerndt med hela svenska folket, (inte bara gotland). Folk lägger till honom på facebook, de står om honom i tidningarna, han finns med på youtube. Han som jag delar mitt liv med.

Tänk hur snabbt livet kan förändras, hur snabbt de tar vändningar som man kanske minst anar.

Jag älskar honom för den han är, jag är stolt över honom för de han lyckas med, jag finns där för honom till 10000% och jag är oerhört glad att just han är pappa till mina barn!

Hatar att vänta...

Nu sitter jag här, ny duschad och väntar på att min man skall komma in med båten så jag kan hämta honom och få krypa ner i hans famn igen.
Jag avskyr dock att vänta, på tvätten, på att vattnet skall koka upp, i köer. Ja på allt!
Men nu är de bara att bita ihop och hålla sig vaken.
Idag fick jag nog av att vi aldrig fått ordentlig hjälp med Leias Astma. Så jag fick en tid på barn med (för ovanlighetens skull) en bra läkare. Som ifrågasatte Gävle sjukhus varför dom inte gett oss en ökad dos eftersom hon inte blivit bättre, plus att hon skrev ut en annan medicin som skulle göra så hon blev bra snabbare. Vi fick även massa mediciner och andas i en mask på sjukhuset. Hon har faktiskt varit lite bättre idag, men de är ju nätterna som är värst så vi får väl ser hur de funkar i natt.
Leo är oxå genomförkyld med hosta, men han äter bra (peppar peppar) och leker på. Så jag hoppas bara att de inte blir värre.
Jag har även varit vid frisören idag och lagt i röda slingor. Om man inte är nöjd vad gör man då? Försökte säga de men hon pratade bara om hur fin lyster jag fått och hit och dit. Jag tycker själv jag ser ut som en fjortis i skallen men jag får väl stå ut tills de gått ur.

Leo vill inte gå till dagis längre, han påstår att han måste äta ägg där och få spruta. Jag blir lite misstänksam om han verkligen inte åt ägg när han fick den reaktionen. För han brukar inte slänga ur sig sånna saker om de inte är något. Eftersom han fick en sån stark reaktion så blev jag misstänksam redan då, men jag hoppas att dom talar sanning. De handlar om hans liv så borde jag väl inte tvivla? Men varför säger min älskade sånna saker?

Imorgon blir de Tattoo för mannen, Almdelaen med fina Elsa och Casper, Mat och Bio med bror och svägerska!

En macka och sedan på med kläder och ner till båten!

Förresten så var de 17 grader här idag. Underbart med lite vår äntligen!

Du brorsan, du är inte ensam ;)

25 069 svenskar firar sin födelsedag den 10 april. 212 av dem är gotlänningar. Den 10 April fyller flest människor år i sverige. En av dom är min kära bror!

Börjar du få lite ångest? ;)

Tatto!

Nu kommer den snart sitta på plats, min nya Tatto. Klockan 15 kör vi och jag älsar de!

Visar er hur de blev ikväll!

Nu skall jag ta hand om mina sjuklingar.



Puss.

Matchfakta: Mjällby-Gefle IF - Gefle - www.gd.se

Matchfakta: Mjällby-Gefle IF - Gefle - www.gd.se

Sågad!

Jag gillar egentligen inte att läsa hur privatpersoner sågar människor de inte känner, MEN när de gäller den här idioten Ekenberg så får dom såga hur mycket dom vill.
Efter att slänga ur sig dom mest osportsliga kommentarer och patetiska påståenden efter en match där dom blev överkörda bevisar ju bara att dom inte har i allsvenskan att göra.
Om även ni vill få er att gott skratt så kan ni gå in och läsa här.

Förövrigt så är jag och barnen på Gotland och myser med nära och kära, idag var vi i Södervärnshallen halva dan och kollade när Tom spelade Påskcupen! Leia har högfeber och är inte alls pigg så hon sov till största delen i vagnen. Natten var inte alls rolig så jag hoppas få sova mer i natt. Igår var jag och mina älskade brorsbarn på Bio och såg "Alice i Underlandet", jag blev glatt överraskad. Jag älskar ju Johnny Deep, allt han sätter sin fot i blir en bra film enligt mig.
Imorgon blir de en lugn dag, skall försöka komma iväg och träna. Kanske gå en runda på stan om vädret tillåter. Här finns de ju inga gallerier att fördriva tiden i under regniga dagar.
Snart kommer min kärlek ner till oss, dock bara över en dag men sen åker vi ju hem igen. Skall bli skönt att få krypa upp i hans famn igen, även fast jag bara varit ifrån honom i 2 dagar.

Nej äta något och krypa ner vid barnen, känns som även jag håller på att bli sjuk!

Jaaaa!

Min stjärna har gjort de igen!

Han gjorde de igen, det har äntligen lossnat och han har fått tillbax glöden i ögonen!
Jag älskar honom så, min matchjälte!