My lifeNär man har fått barn blir livet annorlunda, känslorna och prioriteringarna annorlunda Ja allt ändras
Man lever med ständig oro över saker som kan hända. Från stora saker som: Kommer mina barn bli mobbad eller mobbare? Kommer dom utsättas för hemska saker som man är maktlös emot? Till mindre saker som: Lättare sjukdomar, utveckling osv.
Jag vill alltid kunna finnas där för mina barn men jag vet att de inte kommer vara så. Jag kan inte alltid gå bakom och rädda eller göra saker åt dem. Jag vill kunna uppfostra dom till att bli starka personer som står på egna ben, lär sig av sina misstag och behandlar människor väl. Jag tror inte jag behöver oroa mig så mycket som jag göra, men man vet aldrig. Man vet inte om Leo skulle komma hem en dag och berätta att han gjort något han inte borde göra. Jag hoppas dom kommer komma till oss med sina problem och berätta saker dom gjort som dom vet inte är rätt. För att dom vet att vi finns där, tillrätta visar, berömmer, stöttar och ger all vår kärlek.
Men fram tills dess, tills mina barn är så pass stora att kunna stå på egna ben är de vi som måste kämpa för dom. För som min kära kusin sa: "Om inte du kämpar för dina barn vem skall då göra det? De finns ingen annan som kämpar för dina barn".
Det är bara vi som kan ge dom de dom behöver, att dom trivs på dagis, får bra mat, badas, rena kläder, borsta tänderna ja allt. De är vi som föräldrar dom måste ge dom all tid dom behöver. Visa dom hur viktiga dom är, att även om dom är små så väger deras röst lika tungt som vår.
De är vi som måste föra talan om vad som är viktigt för våra barn, de är vi som skall ge dom de förutsättningar dom kan.
Jag tror aldrig att man som förälder kan känna att man gjort allt rätt, men jag tänker göra mitt bästa. Jag prioriterar mina barn framför allt och jag älskar det och kommer aldrig ändra på det.
Må jag vara en tråkig människa som bara är hemma, men mina barn är mitt liv. Jag lever för min familj. Jag är nöjd med mitt liv och trivs som bästa hemma.
Varför måste jag då gå ut på krogen, hänga på tjejkvällar och springa på fikor för att duga?
Kan jag inte bara får vara som jag är och ändå räcka till?
Kan jag inte få leva för mina barn och ändå få vara med delaktig?
Måste alla vara lika för att kunna leka tillsammans?
Varför är de just jag som är tråkig och inte du?
Mina barn är mitt allt och ditt allt är något annat, men är vi inte vuxna människor för de som kan acceptera varandras prioriteringar?!
