Vad kan passa bättre än att skriva om min älskade i mitt 500 inlägg. Idag har vi nämligen varit tillsammans i 4 år. Jag tror vi har varit med om mer och upplevt mer på dom här 4 åren än vad vissa andra människor gjort på en hel livstid.
Jag hade spanat in honom länge, men jag visste inte vem han var. Jag hade sett honom på Krullis Cup när han satt i sekiteriatet, på skolan i Caffis, biblioteket och på skolgården. Jag minns så väl när han gled in i caffis i sina ljusa jeans, vita diesel t-shirt och slitna convers. De var första gången jag såg honom och undrade var han kom ifrån, vem han var och vad han fick. Men självklart visste ingen i min umgängeskrest vem skapelsen var.
Vi pratade första gången på en sävefest, han var dyngrak och jag var näst intill nykter. Han stod nedanför trappan på hamnplan och jag kom nedspringande. Hej hej sa jag när jag tittade upp på honom och dom som han stod med. Jag kanske inte borde sagt de, vet vem. Men efter det så släppte han inte taget, trotts att han då hade flickvän slängde han ur sig kommentaren "Skall vi ta en taxi hem till dig!". Jag blev arg och vi stod vid toaletterna med en hel folksamling runt oss, alla väntade spänt vad som skulle hända. Alla ville vara först med att sprida händelsen vidare. Han fick höra att man inte beter sig så när man har tjej, man slänger inte ur sig sånna kommentarer och att jag inte var intresserad. Då kände jag "Fan att han också var sån, att han inte heller är en som är trogen och lojal mot sina tjejer. Han verkar ju vara en bra kille annars och han är ju hur snygg som helst" men ändå kunde jag inte sluta tänka på honom. Jag visste inte vem han var, vad han hette eller att han lirade fotboll. Måndagen efter fick jag reda på att vi både gått hem tillsammans och haft sex. När dom frågade svarade jag bara " Ja de är klart vi gjorde!". Jag visste ju fan inte ens vem han var men där fick jag än en gång bevisat hur folk snackar om saker dom inte har en susning om. Några veckor senare började han skriva till mig på msn, han bad om ursäkt och ville träffas och förklara och visa rätt bild av honom. Jag ville inte av den anledning att han hade tjej, vår konversation drog ut på tiden och självklart var de mitt fel, så jag var tvungen att skjutsa honom till hans träning vid Stillman. Jag var så nervös när jag skulle hämta honom vid hans hus, jag ringde upp min kära vän Hanna och pratade med henne nästan hela tiden. När jag släppte honom på södervärn bestämde vi att ses efter våra träningar. Jag bakade ur, av ren rädsla att bli sårad igen. Jag ville inte han någon ny i mitt liv just då.
Än en gång tjatade och tjatade han så någon dag efter träffades vi, han kom hem till mig när jag och Hanna bodde själva där för mina föräldrar var i Thailand. Vi såg Star Wars, tröstade Hanna och satt och pratade efter Hanna gått och lagt sig till 12. Då sa han " Jag börjar bli hungrig", "Okej jag skjutsar hem dig", Jag erbjöd honom inte något, utan min första tanke var att köra hem honom. De kändes för bra så de var lika bra att de få de överstökat och glömma! När han väl var hemma och jag kommit hem igen satt jag mig vid datorn, där var han igen! Han tjatade och tjatade och tjatade på att få komma tillbax. Efter kanske 1 timme gav jag med mig och hämtade honom igen. Vi satt uppe till säkert 5 och bara pratade och pratade. Sen gick vi och la oss, han i min säng och jag inne vid Hanna. Jag gick spring in efter vi sagt God Natt och hämta en kudde. Jag såg i hans ögon att dom lyste upp, men efter att hämtat kudden slocknade dom lika snabbt igen. Morgonen efter kommer jag inte i håg, svävade jag på moln?
Dagen efter skulle jag vara barnvakt över natten för Nellie, Hanna skulle sova hemma för hennes mamma fyllde år så Alexander sov vid mig igen. När jag såg hur bra han var med barn och hur mycket Nellie trivdes med honom smälte jag totalt. Dock fick han dela säng med Nellie och jag sov på en madrass på golvet.
Efter det har han inte åkt hem, efter det var de vi! Jag var lyckligare än någonsin, jag hade träffat han. Han den rätta som fick mig att må så bra, som fick mig att känna att jag dög precis som jag var.
Vi var ofta ute och åkte innan vi fick barn, pratade om livet och allt. Jag plöjde igenom varandras liv varje kväll. Allt kändes så bra, jag kunde berätta allt för honom. Prata med honom om allt!
Nu är vi här, 4 år senare och jag älskar honom mer och mer, för varje dag känner jag tacksamthet att vi aldrig gett upp, att han alltid har känt som jag att vi klarar de här också.
Vi har fått gå igenom mycket och stått ut med mycket. Vi har haft våra stunder av mörka tider och av ljusa tider. Nej vi har helt enkelt inte haft de lätt, men vi nu är vi här. 4 år senare och har de underbart!
Trots att de finns människor runt om oss som inte vill se oss tillsammans och gjort störda saker för att förstöra så är vi ännu här. Blod är starkare än vatten som man brukar säga. Det har hängt på en skör tråd många gånger, för många. Men varje gång har vi lyckats binda ihop banden som håller oss samman, för varje gång har vi bundit hårdare och hårdare. Nu är de så hårt att INGEN kommer kunna lösa knuten.
Han är pappa till mina 2 underbara barn, den bästa pappa. Vi fick barn VÄLDIGT tidigt men vi kände med en gång att de kändes rätt, att de var precis de vi ville. Att de var vi då och föralltid!
Vi har tagit oss igenom rykten, sömnlösa nätter, sjukdomar, skrikande barn och att uppfostra våra barn.
Jag har alltid älskat honom för den han är och de han gjort för mig. Han har gjort mer än många tror och många vet. Han har hjälpt mig ur tuffa tider och fått mig att gå vinnande ur de! Han säger hur fin jag är, att jag är den finaste och att han älskar mig och min kropp. Även fast jag fått två barn och har brister, han säger bara "Du har gett mig två underbara barn, hur kan jag inte tycka om din kropp?"
Jag vet att de kommer vara vi, att vi aldrig kommer ge upp, att vi kommer stå upp för vår familj och kämpa för att ha de bra. Vi älskar varandra, han och jag!
