Nu är mannen på borta match igen, barnen sover och jag sitter här i soffan i en helt tyst lägenhet.
De är nu man inser hur ensam man egentligen är här uppe i Gävle.
De är nu man inser hur mycket man älskar sin man och att bara ha honom här, hans närvaro.
De är nu man inser hur mycket man älskar barnens skrik och spring.
Jag känner mig som en liten liten människa i en stor stor värld. MEN imorgon kommer mina kära föräldrar upp och skall mysa med oss till stora killen fyller år. Underbart!
Vi skall inhandla diverse till kalaset, presenter och de skall bakas!
Jag vet dock inte riktigt vad jag skall köpa till min älskade son, man vill ge honom så mycket. Man vill ge honom allt han pekar på, men man vill ändå att dom skall lära sig värdet av pengar och glädjen varje gång man får något man verkligen vill ha.
Igår gick jag och barnen in till stan för att vänta på att pappa skulle träna klart. Leo springer in i gallerian och säger att han vill gå ner till "Affären" (=leksaksaffären). Självklart säger jag eftersom de är ett viktigt stop varje gång vi är på stan. Väl inne i affären springer han rakt fram till en låda med Lego i. Tar den i handen och går mot kassan. Jag stoppar honom och förklarar att jag inte har med mig någon plånbok och att han snart fyller år. Då stoppar han ner handen i jackfickan och tar upp 6,50 kr. "Mamma jag tog dom här av mina egna pengar, jag skall köpa den själv!". De gör ont i mig, fruktansvärt ont! Han står där och är så stolt för att han haregna pengar och skall köpa sitt eget Lego. Jag står och kämpar mot att inte fälla en tår samtidigt som jag förklarar att vi måste vänta på att pappa kommer så han får se vad han skall köpa och säger åt honom att springa och kolla på saker han önskar sig så skall vi köpa den med en gång när pappa kommer. Han springer iväg och kollar, jag ringer Alexander desperat om att han måste komma in fort med pengar till Leo, mynt, mycket viktigt! Han lovar att skynda sig, samtidigt kommer lilleman springande igen och säger att nu kan han väl få betala. Snart älskling, snart!
Han står med sin lilla legolåda i handen strax innanför dörren och kollar mot rulltrappan. Det dröjer säkert 10 minuter och han står där så snällt och väntar.
Då kommer han, räddaren i nöjden som vanligt! Vi smyger ner tiorna i Leos ficka medan han står och pratar om att han skall köpa den själv.
Nu säger jag, nu kan du får köpa den själv. Skall vi ta upp dina pengar nu?
Han lyser upp som en sol, sträcker fram sin hand med sina 6,50 och jag lägger dit "hans" egna pengar. Vi lyfter upp honom på disken, han sträcker fram sina pengar förklarar att de är hans pengar. Väntar på kvittot och hoppar ner. Stoltare än någonsin!
Han gjorde de själv, med sina pengar som han sparat, som han tog med sig utan att berätta för mig!
Han kommer gå långt min son, målmedveten och vill själv!.
Nu springer han runt och berättar för alla att han handlat själv med sina pengar.
En annan gång när vi hade glömt hem nycklen och Alexander hade en på träningen sa han: Ja då får vi åka och köpa en ny nyckel
Barn är så härligt, dom lever så i nuet och är så omedvetna om världen vi lever i. Om ondska, krig och svält.
Jag önskar jag jämt kunde skydda min barn mot det, men jag vill att dom skall veta hur andra har de i världen och uppskatta de dom har och en dag kanske skulle kunna göra något för våra medmänniskor som har de svårt!
