29 juli 2010

Tvivel...

När känslan av ångest övertar en och blir som en stor klump i magen, när man känner att dom man aldrig trodde skulle svika en gett upp hoppet då går man runt med att falskt leende hela dagarna och känner att snart rinner de över. Snart kommer verkligheten i fatt en och då kan de vara för sent.
Man skall väl inte göra de som är lättaste och smidigaste? Man ska väll göra de man mår bäst av oavsätt vad alla andra tycker och tänker?
Jag vet vad jag vill, jag vet vad som är bäst för mig men jag är maktlös i situationen. Jag står inte på egna ben när de gäller mitt liv.
Jag vill börja leva att normalt liv, boende, dagis, jobb, nära och kära i närheten.
Min älskade bror sa till mig " Se till att du mår bra så mår dom i din närhet bra!". Jag vill just de, att alla andra skall va nöjda och glad, någonstans där glömmer jag bort mig själv och mitt bästa.
Mina barn mår bra när jag mår bra, de vet jag och har fått bevisat många gånger!

Men att stå själv och klara alla dessa uppgifter och frågor är omöjligt!
Så jag återgår till bubblan och börjar le igen!

"It's a hard thing faking a smile when i feel like i'm falling apart inside"

23 juli 2010

...

21 juli 2010

Hjärtat vs hjärnan!

Jag säger inte att hjärtat är ett känslo center som på något sätt styr över våra olika känslor men man säger ju så "följ hjärtat!".
Även fast allt sådant är lagrat och sparat och påverkas i vår hjärna och ingen annan stan så säger vi ikväll att de är så.
Jag har länge funderat på vad man skall gå efter de hjärtat känner eller de hjärnan tycker? Vilket beslut är rätt och hur vet man?
De här gäller alla känslor från känslan till en annan människa, val av yrke, bostad osv.
För mig är de nästan alltid så att hjärtat vill en sak men hjärnan något helt annat och jag har ännu inte lärt mig vad jag skall välja!
De är ju hela tiden så att olika faktorer spelar mot varandra, positivt och negativ oavsätt vad du väljer att följa.
Jag burkar oftast gå efter min magkänsla men när tom de sviker och vara fylls av konstant illamående vad fan gör man då?

Imorgon är de första matchen i nya tröjan, guldstriden har tagit fart igen och mina barn väntar spänt på sina små matchtröjor.
Leo har redan lärt sig vilket lag pappa spelar i och att man ropar " heja HIF!" så imorgon taggar vi till igen och hoppas på ett inhopp och seger! Hoppas han har hunnit komma in lite i spelsättet iaf, kan ju inte begär för mycket efter bara 2 träningar men jag kan lova er att han kommer göra sitt yttersta för att pristera på topp och kämpa för 3 starka poäng!
Förväntansfull!

19 juli 2010

Vatten är ingen lek...


Redan i år har 8 barn drunknat och under juli månad har 18 personer mist livet i vattnet.
Jag blir helt knäsvag när jag tänker på det, det kan gå 20 sekunder. 20 sekunder kan de ta för mig att vända mig från barnen för att hämta en hink och ge dom, 20 sekunder är ingen tid.
Jag vet själv att jag har kunnat lämna barnen utan uppsyn i 20 sekunder, men aldrig mer. Olyckor händer så lätt, det handlar bara om tillfälligheter. Fel plats vid fel tid. Jag har sett föräldrar på stränderna ligger och solar med ansiktet ner i marken eller stå med ryggen emot hur lång tid som helst. Hon/han kan ju simma så de är lugnt. Nej de är ju inte de, en kallsup och de kan vara kört. Paniken är framme och man når inte botten, men hon/han kan simma så de är lugnt!
Oavsett om barnet precis lärt sig krypa eller 10 år så måste man ha koll. Vad som helst kan hända och de går snabbt, för snabbt!
Vatten är inget att leka med, jag har jämt haft respekt för vatten. Jag vill kunna se botten och helst kunna stå. Efter Tsunamin i Thailand så tror jag dom flest människor har fått ny syn på vatten, vatten har bekostat för många liv.
Jag har jämt trott, som dom flesta förmodligen gör att en person som håller på att drunka viftar med armarna och skriker HJÄLP! Men nej så är inte fallet, på Nyheterna ikväll gick dom ut med super bra information om vad man skall tänka på när man är på en badplats.

Så ser du om någon håller på att drunkna:
1, Har huvudet långt ner i vattnet och munnen vid ytan
2, Har huvudet bakåtlutat med munnen öppen
3, Har glasartad och ofokuserad blick
4, Har stängda ögon.
5, Har hår som hänger över pannan och ögonen
6, Inte rör sig framåt eller bakåt – är lodrät
7, Hyperventilerar eller har svårt att svälja luft
8, Inte kommer framåt när han eller hon simmar
9, Försöker vända sig på rygg
10, Börjar "klättra" uppåt i vattnet

Människor som håller på att drunkna:
1. Är oförmögna att kalla på hjälp. Det går inte att tala om inte andningen fungerar.
2. Har inte munnen ovanför ytan tillräckligt länge för att både hinna andas och ropa på hjälp.
3. Kan inte visa nödtecken. Instinktivt pressar kroppen ned armarna vid sidorna för att skjuta upp huvudet och munnen över ytan.
4. Kan inte kontrollera sina armrörelser och exempelvis greppa en livboj, föra sig framåt eller vinka på hjälp.
5. "Klättrar" med fötterna och står lodrätt i vattnet.


Släpp inte dina barn med blicken, gör din makt som medmänniska och håll lite koll på andra som badar, respektera vattnets makt!

Årets!

Årets roligaste händelse: Alla vi sitter inne vid grannarna, pappa på framsidan med Hasse. Jag och Jocke inne och ser film. En annan granne kommer förbi och frågar om någon av oss har en bordsfläkt, vilket pappa och mamma har stående på övervåningen. Ja vi har en säger pappa, grannen berättar då att han såg en invandrare hoppa över staketet med en fläkt och cyklade iväg på en gammal cykel. Pappa flyger upp, iväg på cykeln för nu jävlar skall han få.
Två grannar cyklar efter som back up (Hahahaha). Väl nere på Gårbo ser dom ett gäng invandrar ungdomar med en gammal cykel. Dom stannar och frågar var fan fläkten är och självklart förstår dom ingenting. Jag och Jocke får se att de är fullt pådrag utanför och går ut och frågar va de är frågan om. Monica slänger ur sig händelseförloppet varpå jag brister i skratt och säger att de är Tom (min brorsson) som har hämtat fläkten för han ringde mig och kollade om vi var hemma. Alla skrattar så dom kiknar, så ytterligare en granne cyklar iväg för att leta upp "grabbarna grus" och berätta att de inte varit något inbrott utan att de var barnbarnet som varit i farten. Nog för att Tom är brun, men invandrare? Och sno en fläkt på övervåningen när datorer, mobiler och plånböcker ligger framme, nej de vet jag inte riktigt!
Sjukt kul var de iaf!

18 juli 2010

Wihoo!

Nu är de klart!
Tack alla ni, de är sjukt stort!

15 juli 2010

Tofta strand!

Idag har jag badat i havet för första gången i år och jag kan inte påstå att de var någon större värme. Nej jag håller mig nog vid gropen framöver, eller nej de gör jag ju inte heller för Jocke berättade idag att de fanns gäddor där vilket helt plötsligt gjorde gropen till ett BIG NO NO!

( Det är bla Leo som skymtar i bakgrunden )

God natt!

14 juli 2010

Hemlis!


Jag bär på en stor hemlighet, något som förhoppningsvis förändrar allt.
De bubblar i mig men jag är tyst, tyst som katten.
Snart...

Stanna upp!


Jag trodde jag var född i Sverige, ett land där vi är bortskämda med våra olika årstider och där somrarna inte var en plåga.
Nu är de som att bo vid ekvatorn, man känner sig kladdig och de är sån tryckande värme att man har svårt att andas. Bränderna ökar markant, allt växande torkar ut och äldre, barn och sjuka drabbas av allvarliga tillstånd.
Vi är inte vana vid detta, vi vet inte hur man hanterar allt som behöver extra vård när klimatet inte är som de brukar.

Vad gör vi?

Går upp på morgonen, slänger en blick på termometern utanför fönstret. Den visar 38 grader klockan 8 på morgonen, vi drömmer oss bort till Thailand och andra varma platser. Inser att nu har vi den värmen här i Sverige, vi packar ihop vad som behövs, smörjer in baren med sol skyddsfaktor och slänger oss in i bilen för att ge oss iväg för att ännu en dag njuta av värmen på stranden i de 25 gradiga havet. Vi njuter och tänker, äntligen är sommaren här.
Vad vi inte tänker på är om de är normalt eller inte, om de verkligen borde vara så här i Sverige. Ingen tänker på Al Gores ord om Global uppvärming, ingen tänker på Vulkanutbrottet som nyss ägde rum på Island eller hur Glaciärerna smälter bort.
Vi fortsätter på samma sätt, kör våra bilar istället för att ta cykeln. Det är ju svalt och skönt i bilarna, jobbigt och varmt att cykla.

Hur jobbigt tror vi inte att den här förändringen är för vår kära Jord?
Vi är väl rädda om de vi bor på, vi är väl rädda om de vi föder våra barn till och som dom skall föda sina barn till, våra barnbarn och barnbarnsbarn?
Vi borde kanske stanna upp i alla mysiga kvällsgrillningar, stekande på stränderna, kubbspelande och annat som hör sommaren till.
Tänka en och två gånger på vad fan de är som är på gång att hända! Ta fram Al Gores bok "En obekväm sanning" och kanske läsa igenom den bara för att få sig en tanke ställar. Jag fick den av min man när den precis kommit ut. Jag blev rädd, på riktigt när jag läste den. De är så mycket vi tar förgivet, så mycket som har och alltid kommer att vara så enligt oss, så mycket vi inte har en aning om och borde bry oss mer om.
Nej visst, för att du tar cykeln till jobbet varje dag eller inte vattnar gräsmattan varje kväll så räddar inte du vår jord. MEN du påverkar andra till att ta efter och du gör de du kan, du påverkar. Varför är vi så rädda för att påverka, för att höras och ta ställning?

Någon måste börja så är de bara, så varför inte just du?

9 juli 2010

I am on my way on a train
steaming along in the rain
from the life I lived before.
I have a tear in my eye
sometimes it's easy to cry
though I'm not a child anymore
.

Du styr själv...

Vissa lär sig av sina misstag, andra inte. Dom som lär sig kommer en dag kunna leva ett lyckligt liv, dom andra. Ja de vet jag faktiskt inte! Den som lever så får väl se! Men en sak vet vi alla, man kan inte göra saker ogjorda eller förneka att de dom hänt inte hänt.
Med vänskap, kärlek eller annat som kopplar en samman kommer genast ordet RESPEKT. Finns inte det finns inget!
Man väljer själv vilken väg man vill gå, trivs man med valet man gjort går man vidare, annars går man av stigen och trampar upp en ny, men man ser alltid tillbax på vägen man gått och undviker att inte göra om samma fel!
Man väljer alltid själv!
Alltid!

5 juli 2010

Egentid!

För första gången sen leo föddes har jag egentid ( förutom när jag tränat vill säga). Barnen är vid pappa i Gävle och jag är kvar på ön. Jag saknar dom något enormt, jag är inte van att inte hela tiden vara observant och med. Idag skulle jag gå ut och lägga mig i solen, bara jag och solen. Inte bli avbruten av att behöva springa och göra något eller ha full koll. Jag la mig ner, låg 3 minuter innan jag kollade mig omkring. Ingen där, la mig ner igen. Låg kanske 5 minuter innan jag var tvungen att kolla läget igen. Bestämde då att jag skulle hämta ipoden. Stoppade in lurarna och satte på högsta volym, nu skulle jag kunna koppla av. Men nej, jag tog ur ena luren lite då och då för att lyssna att allt var som de skulle (?).
Jag måste lära mig att koppla av, tänka bort och njuta av tiden för att vilja upp mig! Jag vaknar varranan timme av ren vana, jag känner innre stress. Barnen är inte här, jag behöver inte vara med hela tiden.
Jag har ju aldrig varit ifrån barnen på 3 år, de var på tiden och de är nyttigt både för mig och dom. Men tungt, tomt och livlöst!
Nu skall jag lära mig att slappna av, koppla bort och vila upp mig innan mina huligner återvänder!

Sova innan man skall va fylletaxi!