När känslan av ångest övertar en och blir som en stor klump i magen, när man känner att dom man aldrig trodde skulle svika en gett upp hoppet då går man runt med att falskt leende hela dagarna och känner att snart rinner de över. Snart kommer verkligheten i fatt en och då kan de vara för sent.
Man skall väl inte göra de som är lättaste och smidigaste? Man ska väll göra de man mår bäst av oavsätt vad alla andra tycker och tänker?
Jag vet vad jag vill, jag vet vad som är bäst för mig men jag är maktlös i situationen. Jag står inte på egna ben när de gäller mitt liv.
Jag vill börja leva att normalt liv, boende, dagis, jobb, nära och kära i närheten.
Min älskade bror sa till mig " Se till att du mår bra så mår dom i din närhet bra!". Jag vill just de, att alla andra skall va nöjda och glad, någonstans där glömmer jag bort mig själv och mitt bästa.
Mina barn mår bra när jag mår bra, de vet jag och har fått bevisat många gånger!
Men att stå själv och klara alla dessa uppgifter och frågor är omöjligt!
Så jag återgår till bubblan och börjar le igen!
"It's a hard thing faking a smile when i feel like i'm falling apart inside"
