Från förlossning till skilsmässa.

Hittade denna text på fejan. En bra text som förhoppningsvis kan få många att tänka till och tänka om.


"Man separerar/skiljer sej bl a för att man INTE samarbetar speciellt bra…troligen…

Sen, efteråt, när man INTE lever ihop längre, måste man VERKLIGEN kunna samarbeta!

”Ni måste kunna SAMARBETA för baaaarnens skull!” säger alla experter.

Men saken är ju den att man hade behövt kunna samarbeta för baaaaarnens skull, redan innan.



När ett litet barn föds, och alla känslor flödar, känner många nyblivna föräldrar, att de skulle kunna ”GÅ IGENOM ELD och FORSCERA HÖGA BERG” för detta lilla Underverk.

Man kan plötsligt offra sitt LIV för sitt lilla barn. Man blir en Tigerhona/en Lejonhane!

Man kan göra ALLT för sitt lilla barn!



Men sen blir det svårt. För att ”göra allt” innebär då att ändra sitt beteende, att ändra på sitt liv, att ändra sin livsföring, sådär som man sa innan att man INTE skulle göra: ”Ett barn behöver inte betyda att man förändrar något! Man kan ta med sig babyn, man kan träna som vanligt – INGET behöver förändras!”, säger många, som är utan barn.

Man ska inte ”bli som dom andra” – de där som förändrade sina liv helt för baaaarnens skull. SÅDAN ska man inte bli! Man ska förbli ”sig själv” och barnet ”får väl hänga med”….

Jojo!

Det kanske går, ett tag, med ETT barn.

Fast bara kanske.



Grejen är ju att NI/DOM borde tänka ”tvärtom”: ALLT förändras när man får barn: LIVET, TANKARNA, SÄTTET ATT VARA, INSTÄLLNINGEN TILL ALLT – allt!

Och inser man det, och förändrar sig vartefter förändringarna behövs, blir det enklare – om än svårt. Förändring är alltid svårt.



När man inser att man måste förändras, att tankarna tänker andra tankar, att kroppen har förändrats (iallafall för mamman), att själen öppnats och släppt in nytt ljus, att hjärtat blivit sårbart, att hjärnan tänker två – eller tio – varv till ur ett ”säkerhetsperspektiv”, som inte fanns där innan, osv så blir det lättare att acceptera de förändringarna som sker när man blir förälder.



Mamman TVINGAS in i Förändring med sitt stora hormonpåslag: PANG, bah! Pappan SEEEGAR sig in – kanske under påhejande eller påkrävande av mamman. Kriser kan uppstå. Väldigt vanligt. Pappan ”förstår inte”. Mamman gråter av vanmakt över att han ”inte engagerar sig”. Pappan tycker allt ska vara ”som vanligt”, och fortsätter med sin hockeyträning 2 ggr/vecka. Mamman blir besviken.

Klassiskt beteende. Supervanligt. Skapar kriser. Skapar sår. Skapar frustration.

Kan skapa Början på Slutet.

Tyvärr.



Sexet dör för hon orkar inte, mellan amningarna och blöjbytena och nattvaken, och vill och kan inte inte älska med någon som är så ”dum i huvet” och ”bryr sig ändå inte om oss” och ”tänker bara på sig själv”.



Han tycker att hon bara bryr sig om babyn, och att hon blivit ”helt förändrad” sedan hon blev mamma, och han tänker att hon nog inte älskar honom längre och flyr ännu längre bort.

En ond cirkel skapas.

Vill det sig riktigt illa, leder dessa Skillnader till skilsmässa.

SEDAN ska man börja SAMARBETA.

För ”baaaarnens skull”.



Och då vaknar pappan! Han vill också ta del av sina barn! Han vill också bestämma! Han vill också ha sin beskärda del av barnen och deras tid.

Mamman står där och stampar, sur: Men han ville ju inte FÖRUT! Han spelade ju bara hockey och träffade kompisar och jobbade hela tiden! Komma här och komma!

Och dessutom vet han inget om barnen: Han vet inte att Lisa behöver snutte och napp på natten och vaknar en gång varje natt och då ska man stoppa in nappen och buffa lite på rumpan. Han vet inte att Lukas vill höra ”Pelle-sagan” varje kväll fast han hört den 100 gånger redan.



HUR ska hon kunna lämna bort sina små sköra babysar till den där pappan som inte agerat pappa tidigare?!?

Och så ska de komma överens dessutom!

”Det är mina barn också!” fräser han.

”Komma här och komma”, tänker hon.

Misstron är där från början. Tilliten saknas.



Kläderna, som barnen har på sig när dom byter hem är smutsiga, tänker hon. ”Kan han inte tvätta dom?!? Eller går dom i smutsiga kläder jämt hos sin pappa??”

Hon vill inte att han ska ha dom över påsklovet: ”Vad tror hon? Att barnen BARA är hennes eller?!?”



Kriget kan börja. Kriget som aldrig borde ha påbörjats. Kriget som hade kunnat förbli FRED om dom hade LYSSNAT på varandra från början, om dom hade PRATAT med varandra från början.

Vad synd att Kärlek blir till Misstro och t o m Hat.

Synd för barnen, som älskar båda sina föräldrar.

Dom föräldrarna som tänkte att dom kunde ”gå igenom eld” för sina barn, men som nu inte ens kan vara trevliga och tillmötesgående mot barnens VIKTIGASTE andra förälder.



Det viktigaste i ett barns liv är att dens föräldrar är lyckliga och mår bra! Så är du snäll mot dina barns mamma/pappa, så gör du barnen GOTT!

Men det klarar ni inte – ni som bråkar och härjar med varandra:

”Om bara HAN……!”

”Om bara HON……!”

Synd.



För barnens själar trasas sönder, skapta som de är av Två Bråkiga Typer.

Det viktigaste är ju egentligen inte att ha rätt, utan att det fungerar. Att det fungerar i livet för barnen och att de mår bra.

Eller hur?

Så lägg ner din prestige och lägg stoltheten åt sidan, fundera på vad du kan förändra hos dig själv, och inse att den förändringen kommer att göra så att dina barn får det lite bättre.

Och DET måste ju vara värt allt!?

Eller hur?

”Om jag inte fanns skulle mina föräldrar slippa bråka”, var det en liten kille som sa.

Och det stämmer ju, eller hur?!

Så vem bär Bördan….

….i slutänden?"



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nej, som blir ja eller kanske.

Vi lär våra barn redan i väldigt ung ålder att ett nej är ett nej, inte kanske och definitivt inte ett ja.

Oavsett vad Sveriges lagstiftning säger så skall ordet "nej" alltid respekteras. 

Jag är övertygad om att redan i dagsläget så är det många våldsbrott eller sexualbrott som inte anmäls på grund av rädslan att inte bli trodde eller att man skäms. 

I en intervju jag läst med Karin Götblad beklagade hon sig på just detta. Hon ville att fler skall våga anmäla. Vad säger hon om detta? Tror hon det gynnar statistiken  till att fler kommer anmäla? 

Jag är ganska övertygad om att den friande domen i gruppvåldtäkten inte kommer leda till fler anmälningar. 

Om inte ens Sveriges lagar, nämndemän, domare anser att ett nej väger tungt och är ett ord som skall respekteras, hur skall vi då kunna lära våra barn vad som är rätt och fel? 

Efter en traumatisk händelse är det nästan omöjligt att tänka klart, att redogör för allt i detalj och lägga detaljer på minnet. Allt blir som en gröt, men man kommer aldrig glömma hur man kände sig, vad som hände med en. Aldrig! 

Hellre fira än att fälla heter det, man friar hellre en skyldig än dömer en oskyldig fick jag vet av högt insatta personer under min egen process. Bra kan jag tycka då alla är värda en ny chans, men får man inte ta konsekvenserna ifrån sitt handlande kommer man aldrig lära sig.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur fel jag tycker att den friande domen är, hur ofattbart dåliga våra svenska lagar är och hur detta kommer förstöra våra barns framtid. Men dessa ämnen får tillräckligt med uppmärksamhet. 

Jag vill välja att lägga mina tankar hos denna stackars lilla flicka som fått och får gå igenom allt detta. Hur hon känner sig kan jag bara tänka mig. Att (förhoppningsvis) det värsta hon någonsin kommer få vara med om ifrågasätts och inte blir trott. Att hon förmodligen aldrig kommer känna tillit till varken polisen, lagstiftningen eller män i hela sitt liv. Hur sociala medier nu målar ut henne som lögnare, hur människor omkring henne fäller dumma kommentarer och att behöva få läsa om detta överallt. 

Allt detta är hemskt, tragiskt och rent utsagt förfärligt. Men jag tror ändå att det som gör mest ont i henne är att känna att ens egen vilja och ord inte betyder ett jävla skit i dagens samhälle. 

Nej är nej, har och kommer alltid att vara. Det är inget nått eller något skall kunna få ändra på. Om lagstiftningen inte klarar av att värdera det order högt är det upp till oss föräldrar att se till att våra barn respekterar det. För ingen kan veta om något liknande kommer hända ens egna barn, syskon eller barnbarn. Vi hoppas såklart alla att få slippa gå igenom något liknande. Men nu är det upp till oss att samhället skall bli säkert för efterkommande generationer. 

Kajjan fick ner det i sin blogg, läs!

Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att:

 

1. Be killarna att ta en paus i övergreppen så att du kan få kliva upp och tända lampan. Kom ihåg - ett mörkt rum är lika med minskad trovärdighet vid identifikation. Ett litet tips är att be dem ha namnbrickor på tröjorna, så att du inte blandar ihop dem.

 

2. Skriv gärna ner händelseförloppet med detaljer under tiden. Jag förstår att det är mycket att hålla reda på när det är sex personer som står i kö för att våldsföra sig på dig, men om du avviker det minsta från ditt första vittnesmål så kommer det att minska chansen för en fällande dom.

 

3. Ta inte illa vid dig, bli inte känslosam! Det ökar nämligen risken för blockeringar i medvetandet vilket i sin tur gör att du inte kan återge händelsen på ett redigt och nyktert sätt. Du vill ju verka trovärdig.

 

4. Hoppas på att någon har med sig handklovar eller rep eller dylikt. Endast en låst dörr och sex främmande våldtäktsmän med sikte på dig betyder nämligen inte att du befinner dig i ett hjälplöst tillstånd. Du skulle ju kunna putta dem som dominobrickor, resa dig upp och promenera ut. Du skulle ju kunna vara med på det, vilja du med. Jag menar, att en femtonårig flicka - inlåst i ett rum med sex killar som snott hennes grejer och tar av henne kläderna och har samlag med henne en efter en trots att hon säger "nej nej nej" - är ju liksom inte beviiis på att hon inte vill. Eller hur?

Tillägg: 5. Stanna inte kvar med tjejkompisen när hon blir för full på festen. Jag vet att du gärna vill ställa upp och det där och det inte känns så bra att lämna henne med ett gäng killar när hon är dyngrak. Jag vet att ni har lovat varandra att alltid ställa upp när det gäller, att du har lovat hennes mamma samma sak. Men vet du vad? OM den där festen slutar med att det är du som blir gruppvåldtagen så kommer det faktum att du stannade kvar när du kunde ha gått hem att betyda att du egentligen ville. Bara så att du vet.

Tillägg: 6. Håll tummarna för att killarna hotar med stryk. Gärna skriftligen, med underskrifter från samtliga. För det faktum att du vet vad som kan hända, som ofta händer, om man försöker sätta sig emot ett gäng fulla killar som bestämt sig för att ha sex med dig, det är inget hot. Eller snarare: det är ingen grund till att du ska vara livrädd. Att du har läst och sett på tv och hört kompisar berätta om fall när andra tjejer blivit, inte bara våldtagna, utan misshandlade, mördade, för att de försöker stå på sig. Det är inget som håller i rätten, förstår du väl? Att vi matas in med att vi alltid ska vara på vår vakt, alltid rädda, för att annars kan det gå illa - det är ju ingen som gör att det är trovärdigt att du fruktar för ditt liv när du är instängd i ett rum med en rad killar som köar utanför. Eller hur? 

 

Då vet vi då. Se så, ut och lek nu tjejor!

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsfriande-juridiskt-akrobatnummer_8561096.svd