2 oktober 2013

Nej, som blir ja eller kanske.


Vi lär våra barn redan i väldigt ung ålder att ett nej är ett nej, inte kanske och definitivt inte ett ja.

Oavsett vad Sveriges lagstiftning säger så skall ordet "nej" alltid respekteras. 

Jag är övertygad om att redan i dagsläget så är det många våldsbrott eller sexualbrott som inte anmäls på grund av rädslan att inte bli trodde eller att man skäms. 

I en intervju jag läst med Karin Götblad beklagade hon sig på just detta. Hon ville att fler skall våga anmäla. Vad säger hon om detta? Tror hon det gynnar statistiken  till att fler kommer anmäla? 

Jag är ganska övertygad om att den friande domen i gruppvåldtäkten inte kommer leda till fler anmälningar. 
Om inte ens Sveriges lagar, nämndemän, domare anser att ett nej väger tungt och är ett ord som skall respekteras, hur skall vi då kunna lära våra barn vad som är rätt och fel? 

Efter en traumatisk händelse är det nästan omöjligt att tänka klart, att redogör för allt i detalj och lägga detaljer på minnet. Allt blir som en gröt, men man kommer aldrig glömma hur man kände sig, vad som hände med en. Aldrig! 

Hellre fira än att fälla heter det, man friar hellre en skyldig än dömer en oskyldig fick jag vet av högt insatta personer under min egen process. Bra kan jag tycka då alla är värda en ny chans, men får man inte ta konsekvenserna ifrån sitt handlande kommer man aldrig lära sig.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur fel jag tycker att den friande domen är, hur ofattbart dåliga våra svenska lagar är och hur detta kommer förstöra våra barns framtid. Men dessa ämnen får tillräckligt med uppmärksamhet. 

Jag vill välja att lägga mina tankar hos denna stackars lilla flicka som fått och får gå igenom allt detta. Hur hon känner sig kan jag bara tänka mig. Att (förhoppningsvis) det värsta hon någonsin kommer få vara med om ifrågasätts och inte blir trott. Att hon förmodligen aldrig kommer känna tillit till varken polisen, lagstiftningen eller män i hela sitt liv. Hur sociala medier nu målar ut henne som lögnare, hur människor omkring henne fäller dumma kommentarer och att behöva få läsa om detta överallt. 
Allt detta är hemskt, tragiskt och rent utsagt förfärligt. Men jag tror ändå att det som gör mest ont i henne är att känna att ens egen vilja och ord inte betyder ett jävla skit i dagens samhälle. 

Nej är nej, har och kommer alltid att vara. Det är inget nått eller något skall kunna få ändra på. Om lagstiftningen inte klarar av att värdera det order högt är det upp till oss föräldrar att se till att våra barn respekterar det. För ingen kan veta om något liknande kommer hända ens egna barn, syskon eller barnbarn. Vi hoppas såklart alla att få slippa gå igenom något liknande. Men nu är det upp till oss att samhället skall bli säkert för efterkommande generationer.