Mamma älskar er.

Mina änglar

"I will never let you fall
I'll stand up with you forever
I'll be there for you through it all,
even if saving you sends me to heaven."

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

"Allt kommer bli bra, inte som du tror men det kommer bli bra" - Min skyddsängel

Underbara vårdag!

Jag och barnen kom precis in efter en lång promenad/cykeltur i skogen.
Vi svängde nerförbi travet och gosade med massa hästar innan vi begav oss vidare på vår tigerjakt.
Vårkänslorna är all over the place just nu och jag kan komma på mig själv gå och le i solen.
I´m in love....in spring!

Jag vågar vara ensam nu.

Redan när jag var 11 år gammal blev jag ihop med min första kille, vårt förhållande höll faktiskt i 2-3 år. När det tog slut gick det 2 veckor och jag var i ett nytt förhållande som också höll 2 år, och efter det ett nytt som också höll 2 år.
Jag trivdes bra och jag förstod aldrig det där med att byta tjej/kille varannan månad. Jag gillade tryggheten och enkelheten.
Innan jag träffade pappan till mina barn hade jag faktiskt varit singel i lite drygt ett halvår och det var med väldigt blandade känslor.
Under den tiden bodde jag i stort sätt hemma vid min bästa tjejkompis och vi höll ihop 24/7.
Jag har aldrig sett någon poäng med att vara själv, jag har alltid velat hålla någon i handen.
Det är absolut inte så att jag sökt mig in i förhållanden bara för att slippa vara självständig utan mitt behov att närhet har varit allt ifrån pojkvänner till bästa vänner.
Vi gjorde liksom aldrig något själva utan vi var alltid fler, alltid ett gäng som stöttade och gav trygghet under gymnasietiden.
Studenten kom, ett nytt förhållande kom och en flytt ifrån alla händer att håll fast i stod på schemat.
Jag slängde mig handlöst emot en värld jag aldrig hade skådat innan.
Ny stad, nya människor och med enbart en pojkvän som trygghet.

Under alla år på fastlandet så har jag känt mig ensam, extremt ensam trots att jag hittat underbara vänner i varje stad och egentligen aldrig varit ensam.
Jag fick min son tidigt och har alltid haft honom vid min sida, mina konversationer under dagarna var till största del med honom om leksaker och annat som föll honom i smaken.
Dock sökte jag mig alltid hemifrån när jag visste att det var dags för träningar.
En sväng på stan eller till en lekplats där det alltid fanns någon att prata med. Tystnaden blev inte lika tydlig.
När det var bortamatcher pratade jag med min mamma sent på nätterna tills jag somnade och jag sov alltid med en lampa tänd, på helspänn.

Jag har erkänt för mig själv och alla andra att jag varit livrädd för att vara ensam innan, men efter tiden på fastlandet så visste jag inget annat än att vara just ensam.

Där och då såg jag mig aldrig som sådär extremt ensam även fast det kunde kännas så. Jag var inte ensam men jag saknade trygghet och någon att prata med.
Det var när jag kom tillbaks till Gotland som jag märkte hur folkskygg jag blivit, hur liten jag blivit och hur osäker jag var.
Jag ville hela tiden gömma mig bakom någon större, samtidigt som jag inte ville vara själv en sekund på dygnet.
"My vad har hänt? Du som alltid är så social och pratglad". Var en väldigt vanlig fråga jag fick, vad hade egentligen hänt?

Jag hade bott själv i en stad med mina barn, det var ungefär så det kändes.
Utan trygghet, utan familj och riktiga vänner.
Men jag gnällde aldrig, jag bet i det sura äpplet och log glatt på alla matcher och låtsades stormtrivas i alla sammanhang även fast jag bara vill hem och kräva ner mig i soffan med mina barn igen.
Jag ville inte vara ensam samtidigt som jag inte ville ha folk runt omkring mig som jag visste att jag ändå skulle flytta ifrån snart igen, förvirringen var total.

Ju mer tiden gick här på ön och jag började umgås med mina gamla vänner igen, barnen fick ett dagis och jag fick ett jobb så började jag bli mig själv.
Jag älskade jobbet, älskade att prata med flera hundra människor varje dag och vara så där äckligt helylle som jag faktiskt tror jag är.
När jag valde att gå, att lämna tvåsamheten och testa mina vingar var det som ett kast ifrån en klippa mot bottenlösmark.
Men jag hade bestämt mig och sett mitt och barnens värde så nu fanns det ingen återvändo. Nu var det bara gå vidare och ta barnen i varsin hand hur jävla rädd jag än är.

PANG!

Jag och barnen fick en egen lägenhet och skulle flytta ifrån mina föräldrar för att faktiskt bo själva.Jag hade aldrig bott själv innan!!!
Lättnaden och paniken spred sig som en löpeld inom mig.
Hur skulle vi klara oss, vi hade aldrig varit själva mer än någon natt då jag haft panik?
Det var med tunga steg jag bar in flyttkartongerna och åkte och köpte en egen säng.

Men sen hände något, det var som att för varje pryl jag plockade upp ur kartongerna blev jag mer lättad.
Äntligen skulle vi ju få något eget, bo ibland dom som älskade oss och inte vara ensamma.
Precis allt det jag hela tiden drömt om.

Fjädrarna som värkt under mina skulderblad var äntligen redo att komma ut, jag ville testa mina egna vingar.

Jag älskar mitt liv nu tillsammans med mina barn, jag älskar att vara själv.
För det är de jag är på kvällarna i min soffa, jag är själv och inte ensam vilket är en extrem skillnad.
Jag har fått tid att rannsaka mig själv, att analysera och filosofera utan att behöva vara någon till lags eller känna oro.
Nu är det t.o.m så att jag väljer att vara själv, att tända mina rökelser och alla ljus medan jag ligger under filten i soffan och zappar bland allt skit på tv.
Utan att behöva prata, bara kunna vara!

Nackdelen med detta är väl att jag trivs så otroligt bra med vår lilla familj, att vara själv och inte behöva känna rädsla för att bli sviken och sårad igen.
Den enda som kan komma åt mig på djupet är jag själv och ibland så känner jag att det är så här jag vill leva.
Självklart kommer det kvällar då jag kryper ihop i soffan och gråter, nätter då jag inte kan sova och stunder då man verkligen saknar tvåsamheten.
Det kan man inte komma ifrån, men jag är både stolt och glad över att jag trivs att vara själv.
Nu är vi en familj, jag och mina barn.

Varje morgon tar jag dom under mina vingar och flyger tryggt iväg.
"Jag kan visst stå när han inte ser på, jag kan visst gå utan hans luft i mina lungor. "
Du har så fel Jocke Berg, man måste testa sina egna vingar innan man kan testa andras.

Man skaffar sig ett osunt beroende av att alltid ha någon där, man får aldrig chansen att lära känna sig själv.
Ni som är där jag varit, hoppa!
Jag lovar er att era vingar bär er hur långt ni vill.

Mina diamanter.

Jag har utan tvekan världens vackraste och härligaste barn. Tack.

Fuck you.

"You´re the reason I have a middle finger"

Man slutar tamigfan aldrig förvånas över hur vissa människor beter sig.
Jag vill inte lägga ner min energi på idioter men när man har dom för nära en så är det svårt att låta bli. När ens barn mår dåligt är det svårt att vara tyst.
För varje gång saker inte händer får jag bevisat varför jag valde att gå, varför vissa människor inte är värda ens tid och varför barn kan må förbannat dåligt pga människor som aldrig borde vilja dom illa.
Jag menar, det handlar om att ta sitt ansvar och visa att man finns där och att man bryr sig. En jävligt simpel och självklar uppgift som förälder, men uppenbarligen är vissa alldeles för lita man för att ens klara av det."

-GODNATT!

"Moffadagen"

VÅREN ÄR HÄR PÅ RIKTIGT.
Idag lekte vi i Almedalen med bara tröjor på oss och satt även ute och fikade vid mor och far.
Min underbara pappa fyller nämligen år idag, grattis papsen.

Ikväll på kvällsöppet fick jag se Anton ifrån Moderaterna som jag satt och skålade med här på Gotland i somras. Det kom lite som en chock måste jag säga.
Ämnet var skilsmässa.
Det enda jag kan säga om detta ämne är, låt var och en sköta sitt privatliv så länge inte eventuella barn kommer till skada. Samt att hålla ihop för barnens skull är nog ibland det värsta du kan göra.
Jag försökte själv så jag vet vad jag pratar om, se ena föräldern som ett vrak eller se båda lyckliga på varsitt hål?
Svaret är enkelt!
Sen kan jag absolut hålla med om att folk kanske ger upp för snabbt, men vem bestämmer egentligen vart gränsen går?
Alla är vi olika så det är utan tveka bäst att var och en sköter sitt liv själv.
Vissa får bättre relationer efter en skilsmässa, andra pratar aldrig mer med varandra.

Jag tycker oxå att media bör släppa statsministerns skilsmässa här och nu. Dom har det garanterat tillräckligt tungt som det är.

Plåtning.

Hello Steeve!
Imorse har jag varit iväg och stått modell igen, den här gången var jag muslim.
Det är så fruktansvärt roligt så att tiden går för fort varje gång jag är där.
Om en månad hoppas vi på att några jobb är klara så då skall jag dela med mig lite till er.

Förövrigt skiner solen på ön men det är svinkallt, vårkänslorna börjar komma och det är mer ljust än mörkt ute.
Allt är med andra ord helt i min smak.
Nu skall jag slänga i mig något ätbart (allt smakar skit när man är förkyld), innan jag skall hämta mina diamanter på dagis.

Om jag inte somnar med barnen ikväll så kommer det ett inlägg om konsten att vara "ensam".

Puss och hej så länge!

Total lycka.

Det går inte att beskriva med några ord i världen vilken lycka det är när man hämtar sina barn på flygplatsen efter en vecka och dom bara slänger sig i ens famn.
Kvällen har spenderats med godis och film i soffan innan vi kröp ner i min säng alla tre.
Nu är allt som vanligt igen som Leo sa när vi gick och la oss, han har helt rätt.
Nu är allt som vanligt och jag älskar "som vanligt", jag älskar deras små armar och ben som ligger huller om
Buller i sängen och alla leksaker som ligger utspridda över hela lägenheten.
Jag avskyr tystnaden som blir när mina barn åker, av någon anledning så har jag varit sjukt båda gångerna det varit i Holland.
"Du blir sjuk för att du äntligen kan slappna av lite!", säger ALLA!
Det kan mycket möjligt stämma och varken jag eller Leia är helt krya ännu, tyvärr.

Dock trotsade jag sjukdomen och åkte till Sthlm för att göra lite nytta.(?!)
Hann även träffa min underbara vän som jag umgicks med hela tiden när jag bodde i Solna, samt spendera eftermiddagen på bryggan i solen vid Pampas.
Jag älskar Solna, Solna känns som hem.
Hade barnen inte flyttat runt så mycket redan hade jag nog packat ihop igen och flyttat tillbax. Möjligheten till jobb och utbildningar blir då betydligt mycket enklare.
Tyvärr så har allt bra en baksida, baksidan med solna är alla minnen. Det var där vi flyttade ihop, det var där vi bildade vår familj och det var där det började rasa.
Med andra ord är det med kluvna känslor jag åker runt där och i Sthlm.
Men jag måste släppa det nu, för annars lär jag aldrig somna.

Imorgon ville barnen vara hemma ifrån dagis vilket jag tyckte lät helt fantastiskt. Om vädret tillåter blir det nog en liten utflykt till något mysigt smultronställe här på öjn.

För övrigt så kan det här vara den bästa dagen i mitt liv under det senaste året.
VI HAR FÅTT EN EGEN LÄGENHET, och skall snart flytta till något som faktiskt är vårt igen.
Nu är det bara ett jobb som saknas.

Puss och godnatt!

Jag kokar över att vuxna män förringar brott - Krönikor - Jenny Persson - Hela Gotland

Jag kokar över att vuxna män förringar brott - Krönikor - Jenny Persson - Hela Gotland