Jag trodde jag var född i Sverige, ett land där vi är bortskämda med våra olika årstider och där somrarna inte var en plåga.
Nu är de som att bo vid ekvatorn, man känner sig kladdig och de är sån tryckande värme att man har svårt att andas. Bränderna ökar markant, allt växande torkar ut och äldre, barn och sjuka drabbas av allvarliga tillstånd.
Vi är inte vana vid detta, vi vet inte hur man hanterar allt som behöver extra vård när klimatet inte är som de brukar.
Vad gör vi?
Går upp på morgonen, slänger en blick på termometern utanför fönstret. Den visar 38 grader klockan 8 på morgonen, vi drömmer oss bort till Thailand och andra varma platser. Inser att nu har vi den värmen här i Sverige, vi packar ihop vad som behövs, smörjer in baren med sol skyddsfaktor och slänger oss in i bilen för att ge oss iväg för att ännu en dag njuta av värmen på stranden i de 25 gradiga havet. Vi njuter och tänker, äntligen är sommaren här.
Vad vi inte tänker på är om de är normalt eller inte, om de verkligen borde vara så här i Sverige. Ingen tänker på Al Gores ord om Global uppvärming, ingen tänker på Vulkanutbrottet som nyss ägde rum på Island eller hur Glaciärerna smälter bort.
Vi fortsätter på samma sätt, kör våra bilar istället för att ta cykeln. Det är ju svalt och skönt i bilarna, jobbigt och varmt att cykla.
Hur jobbigt tror vi inte att den här förändringen är för vår kära Jord?
Vi är väl rädda om de vi bor på, vi är väl rädda om de vi föder våra barn till och som dom skall föda sina barn till, våra barnbarn och barnbarnsbarn?
Vi borde kanske stanna upp i alla mysiga kvällsgrillningar, stekande på stränderna, kubbspelande och annat som hör sommaren till.
Tänka en och två gånger på vad fan de är som är på gång att hända! Ta fram Al Gores bok "En obekväm sanning" och kanske läsa igenom den bara för att få sig en tanke ställar. Jag fick den av min man när den precis kommit ut. Jag blev rädd, på riktigt när jag läste den. De är så mycket vi tar förgivet, så mycket som har och alltid kommer att vara så enligt oss, så mycket vi inte har en aning om och borde bry oss mer om.
Nej visst, för att du tar cykeln till jobbet varje dag eller inte vattnar gräsmattan varje kväll så räddar inte du vår jord. MEN du påverkar andra till att ta efter och du gör de du kan, du påverkar. Varför är vi så rädda för att påverka, för att höras och ta ställning?
Någon måste börja så är de bara, så varför inte just du?
