VS.
Tror ni någon gång att man kommer känna sig helt nöjd, att allt känns så där bra och perfekt som man ser på film?
Jag har börjat tvivla. Självklart är mina barn PERFEKT och jag är så STOLT över dom. Men nu handlar de om en själv.
Jag har hela mitt liv varit smal, haft en bra kropp utan skavanker. Nu har jag fött två barn och självklart är man nöjd med sin kropp som har klarat av det. Men jag är inte nöjd med den nu i efterhand.
Jag har jämt haft stl 24 i jeans och jag kommer i dom nu igen. Men jag är inte nöjd!
Nu när jag ser tillbax på hur jag såg ut innan jag varit gravid så börjar jag skratta åt mig själv och frågar vad fan som var problemet innan, jag var ju perfekt. Vältränad, smal och hade bröst.
Men då gnällde jag, då hängde jag på friskis och gymmet dagligen. Fick för mig att inte äta godis ett tag, men rasade så i vikt så min mamma tvingade mig att börja igen. Nu är jag där igen, äter inte godis, dricker saft eller läsk. Men innerst inne så vet jag ju att jag aldrig kommer bli nöjd. Om jag så skulle gå ner tio kilo och ha stora bröst, så kommer jag aldrig bli nöjd. Jag kan helt enkelt inte bli nöjd.
Även fast jag gått på mina samtal och får kommentarer om hur smal jag är så blir jag inte nöjd.
De finns saker som sitter långt långt där inne som aldrig kommer försvinna, de finns saker jag vill ändra som jag inte kan just nu, de är saker jag vill ha bort som aldrig går.
Grejen är inte att jag vill bli mindre, jag vill blir lika fit som då. Få samma kropp som innan, och JO man kan om man vill! Jag kämpar på träningar flera dagar i vecka och de visar resultat. Men än en gång så spelar de ingen roll, de är de där som inte går. Det är de man vill uppnå, de omöjliga! De perfekta! Man kan inte se ut som en tjej på reklam, för de finns inga sånna tjejer. Nu är jag nästan lite så som de sägs att man var som tonåring, men varför skulle inte de kunna sitta i hela livet?
Man ser sig i spegeln och kan inte vara nöjd, man ser bara de som INTE är bra. Man ser inte de som är bra! Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att de finns tusentals som jag. Men de tystas ner, de skall inte pratas om. Alla vill väl känna sig perfekta och vara helt nöjda med sig själv?
Om man inte kan prata om de man känner så kan man inte heller jobba med de, man kan inte få tips och råd. Man stänger in sig i en bubbla och blundar mot verkligheten.
Det handlar inte bara om utseende. Karriär kan vara ett annat exempel.
Jag har ingen utbildning, ingen arbetserfarenhet utom ett halvår på DG. Sen blev jag gravid och sjukskriven, sen flyttade vi till Solna och då var de ingen tanke på att börja jobba med illamående och komma i ordning. När vi väl kom hit och Leo började på dagis så blev jag gravid med Leia. Absolut inget jag ångrar. De var tanken att jag skulle jobba då, men blev sängliggande i 3 månader pga illamående igen. Jag kunde inte hämta och lämna på dagis, jag kunde inte ta hand om min son eller något hemma. Jag kände mig värdelös och som världens dåligaste mamma och fru. Nu skall Leia in på dagis efter sommaren och än en gång står jag där, desperat efter ett jobb. Jag vill känna mig levande, umgås med vuxna människor och dra in mina egna pengar. Det är inte kul att leva på någon annan, att inte kunna göra rätt för sig. Jag vet att min kära inte bryr sig om de, men JAG tycker de är jobbigt. Man känner sig än en gång som en dålig människa.
Med tanke på hur läget ser ut nu med jobb och Gävle ligger för högt på arbetslöshet så får de inte en att må bättre. Vad har lilla jag att komma med i den situationen som jag lever i? Nada!
Arbetserfarenhet? Nej! Utbildning? Nej! Vara hemma med barnen när dom är sjuka varje gång? Ja! Jobba helger? Nej! Jobba alla dagar i veckan? Nej!
Jag vill utbilda mig, men kan inte nu. Jag vet inte vart vi kommer befinna oss i framtiden och då är de inte så smart att börja plugga här om de visar sig att vi snart skall flytta och de jag vill läsa finns inte på distans.
Tänk om man hade kunna bo där man vill, jobba med de man ville och samtidigt ha alla nära och kära runt sig. För oss verkar de som en omöjlighet. Men de här är inget liv man kan leva resten av livet, de är en one time upplevelse för Alexander och jag vet att "min" tid kommer. Då han kommer ställa upp på mig och jag får göra de jag vill.
Men fram tills dess vill jag ha ett jobb, vara nöjd med mig själv och se mig i spegeln och känna att jag duger!
Jag har börjat tvivla. Självklart är mina barn PERFEKT och jag är så STOLT över dom. Men nu handlar de om en själv.
Jag har hela mitt liv varit smal, haft en bra kropp utan skavanker. Nu har jag fött två barn och självklart är man nöjd med sin kropp som har klarat av det. Men jag är inte nöjd med den nu i efterhand.
Jag har jämt haft stl 24 i jeans och jag kommer i dom nu igen. Men jag är inte nöjd!
Nu när jag ser tillbax på hur jag såg ut innan jag varit gravid så börjar jag skratta åt mig själv och frågar vad fan som var problemet innan, jag var ju perfekt. Vältränad, smal och hade bröst.
Men då gnällde jag, då hängde jag på friskis och gymmet dagligen. Fick för mig att inte äta godis ett tag, men rasade så i vikt så min mamma tvingade mig att börja igen. Nu är jag där igen, äter inte godis, dricker saft eller läsk. Men innerst inne så vet jag ju att jag aldrig kommer bli nöjd. Om jag så skulle gå ner tio kilo och ha stora bröst, så kommer jag aldrig bli nöjd. Jag kan helt enkelt inte bli nöjd.
Även fast jag gått på mina samtal och får kommentarer om hur smal jag är så blir jag inte nöjd.
De finns saker som sitter långt långt där inne som aldrig kommer försvinna, de finns saker jag vill ändra som jag inte kan just nu, de är saker jag vill ha bort som aldrig går.
Grejen är inte att jag vill bli mindre, jag vill blir lika fit som då. Få samma kropp som innan, och JO man kan om man vill! Jag kämpar på träningar flera dagar i vecka och de visar resultat. Men än en gång så spelar de ingen roll, de är de där som inte går. Det är de man vill uppnå, de omöjliga! De perfekta! Man kan inte se ut som en tjej på reklam, för de finns inga sånna tjejer. Nu är jag nästan lite så som de sägs att man var som tonåring, men varför skulle inte de kunna sitta i hela livet?
Man ser sig i spegeln och kan inte vara nöjd, man ser bara de som INTE är bra. Man ser inte de som är bra! Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att de finns tusentals som jag. Men de tystas ner, de skall inte pratas om. Alla vill väl känna sig perfekta och vara helt nöjda med sig själv?
Om man inte kan prata om de man känner så kan man inte heller jobba med de, man kan inte få tips och råd. Man stänger in sig i en bubbla och blundar mot verkligheten.
Det handlar inte bara om utseende. Karriär kan vara ett annat exempel.
Jag har ingen utbildning, ingen arbetserfarenhet utom ett halvår på DG. Sen blev jag gravid och sjukskriven, sen flyttade vi till Solna och då var de ingen tanke på att börja jobba med illamående och komma i ordning. När vi väl kom hit och Leo började på dagis så blev jag gravid med Leia. Absolut inget jag ångrar. De var tanken att jag skulle jobba då, men blev sängliggande i 3 månader pga illamående igen. Jag kunde inte hämta och lämna på dagis, jag kunde inte ta hand om min son eller något hemma. Jag kände mig värdelös och som världens dåligaste mamma och fru. Nu skall Leia in på dagis efter sommaren och än en gång står jag där, desperat efter ett jobb. Jag vill känna mig levande, umgås med vuxna människor och dra in mina egna pengar. Det är inte kul att leva på någon annan, att inte kunna göra rätt för sig. Jag vet att min kära inte bryr sig om de, men JAG tycker de är jobbigt. Man känner sig än en gång som en dålig människa.
Med tanke på hur läget ser ut nu med jobb och Gävle ligger för högt på arbetslöshet så får de inte en att må bättre. Vad har lilla jag att komma med i den situationen som jag lever i? Nada!
Arbetserfarenhet? Nej! Utbildning? Nej! Vara hemma med barnen när dom är sjuka varje gång? Ja! Jobba helger? Nej! Jobba alla dagar i veckan? Nej!
Jag vill utbilda mig, men kan inte nu. Jag vet inte vart vi kommer befinna oss i framtiden och då är de inte så smart att börja plugga här om de visar sig att vi snart skall flytta och de jag vill läsa finns inte på distans.
Tänk om man hade kunna bo där man vill, jobba med de man ville och samtidigt ha alla nära och kära runt sig. För oss verkar de som en omöjlighet. Men de här är inget liv man kan leva resten av livet, de är en one time upplevelse för Alexander och jag vet att "min" tid kommer. Då han kommer ställa upp på mig och jag får göra de jag vill.
Men fram tills dess vill jag ha ett jobb, vara nöjd med mig själv och se mig i spegeln och känna att jag duger!
