Jag skrev med en tjej jag inte trodde jag skulle skriva med på de sättet herrom kvällen. Det var en skön känsla för de kändes som hon förstod mig så väl fast vi inte känner varandra. Och de förflutna mellan oss är inga glada minnen. Men vi har vuxit, vi har förändrats och blivit mammor båda två. Nu förstår vi varandra på ett helt annat sätt, nu har vi något stort gemensamt. Någon man vill dela med andra.
Jag har tänkt på de en hel del på sistone, jag är 22 år och har familj. Flyttat hemifrån, lämnat Gotland. Står på egna ben och har ett enormt ansvar. Jag trivs och älskar mitt liv. Men de var inte länge sen jag sprang runt på nätterna, vinglade hem från krogen, sket i skolan och ljög för mina föräldrar och tyckte att jag var jätte stor och mogen. Jag ser på tjejer som är i min ålder som inte har barn, inte flyttat hemifrån eller hänger på krogen. De är en annan värld, en värld jag varit i men som känns helt främmande. Jag hör och ser hur folk snackar skit om varandra, ens bästa vänner snackar man skit om när dom inte är med för att sen, 5 minuter senar stå och le och vara hur trevlig som helst. De är överallt, titta lite extra på gänget med tjejer på fiket. När en går så viskas de. Tragiskt men sant!
Jag har varit där, jag har varit en av dom. Jag har aldrig snackat så mycket skit men de har snackats om mig. Jag har aldrig direkt brytt mig. Jag levde ett annat liv redan då. De känns som jag alltid levt ett annat liv än alla andra i min ålder. Kanske därför de snackats. De ända jag vet att de handlar bara om svartsjuka och avundsjuka från andra. Jag har alltid dragit mig till att umgås mer med killar än tjejer, killar är okomplicerad De säger vad de tycker och tänker och de snacka inte skit. Jag vet, umgicks ofta med ett gäng på ca 10 grabbar, alla var självklart inte alltid med och inte fan snackades de. Sen kom man till skolan satt med två tjejer och de snackades om andra, vissa som dom inte ens visste vilka de var. Men dom hade hört att...
Dom förstör bara för sig själv, dom tävlar mot tjejer dom inte känner. Dom vet inte hur dom känner innerst inne eller egentligen är. De enda dom vet är att tjejen ifråga ser bra ut och kanske har kille, eller dom vet att många är intresserade av henne. Ren avundsjuka med andra ord!
Jag kommer så väl ihåg en sävefest, jag stod och rökte på balkongen på gute och en tjej som gått i samma skola och samma årskurs som mig i 6 år kom fram och frågade om jag hade en tändare. Hade aldrig pratat med tjejen innan. Jag hade ingen men svarade att jag kunde fixa en till henne.
Gick bort till min vän och lånade hennes tändare, gick tillbax och gav den till den här tjejen. Hon tände sin cigarett och sa " My jag har alltid trott att du var dryg och tyckte att du var bättre än alla andra, men du är ju en jätte mysig tjej!". Jag svarade att jag inte var förvånad för de är vad jag brukar höra. Hon kramade om mig och sa att de är pinsamt hur man lyssnar på andra. Jag tror att många ansåg att jag var dryg för att jag inte tittade på folk jag mötte i korridoren, jag fick med blicken fäst på väggen långt bort, jag ville inte hänga på fester med innerstads tjejerna för att dom var "finare" än dom utanför. Jag ville inte vara som dom helt enkelt, där blev de fel! Jag såg bra ut, hade killar som var intresserade av mig men jag ville inte vara med dom "fina" tjejerna dom som snackade om allt och alla. Som tävlade mot varandra utan att egentligen förstå de själva.
Sen kom trean, jag fick Hanna, Min älskade barndomsvän Jonis, Natalia, Martin, Elis och Badone i min klass. Alla helt olika men med ett gemensamt intresse, att snacka om viktiga frågor, filmer, historia och annat vettigt. Vi snackade aldrig om andra, vi höll oss för oss själva. Vi var en hård allians. Antingen hängde vi i Hannas källar eller hemma i Jakobs källare. Vi såg gamla filmer, serier. Hade hemmafester, sprang runt hur vi ville, direkt från träningen, i mjukiskläder, osminkade ingen brydde sig. Vi var bara glada att vara samlade. Vi var inte på krogen, vi satt inte i "Kaffis". Vi stod på en helt annan sida av skolan och rökte, inte vi dom coola utan vi höll oss på vår kant. Vi satt nere i hörnet i biblioteket och snackade om Gustav Vasa, Lost, Dylan ja allt mellan himmel och jord förutom andra!
Jag har aldrig mått så bra i en vänkräst som den, där jag kunde vara jag och dom tog mig för den jag var. Inga konstigheter!
För dom var de rena matematiken att jag träffade Alexander, för mig oxå för den delen. Men dom har alltid accepterat honom och varit trevliga. För dom är just så, dömmer ingen! De var så vi var och vi trivdes!
Jag har hittat en tjej sen skoltiden som jag trivs just så där förbannat bra med, den här fina tjejen.
Inga konstigheter bara raka ord! 
Jag förstår inte hur tjejer, för de är oftast tjejer, orkar vara med människor om inte har något gemensamt med eller bara mår dåligt av att vara med pga osäkerhet. Alla borde strunta i vilka som är dom häftiga och bara lyssna på hjärtat. Sluta att prata om andra för man förlorar bara på det själv, varför vara dum när man kan vara snäll?
Det är inte lätt att vara snäll när man lever i en sån värld vi lever i men om vi alla försöker så kanske de skulle gå. Gå till skolan, fiket en dag och kolla inte snett, snacka inte skit och bara var trevlig så lovar jag att du kommer känna dig som en mycket bättre människa och mer tillfreds med dig själv. Utseendet är inte de viktigaste.
Man har alltid ett val, varför inte välja rätt från början när man ännu har chansen att undvika de där man kanske inte vill eller borde?!
