Beroenden!

Tänk så lätt man kan fall dit?!
Är du beroende av något?

Hur lätt man kan hamna i olika storters beroende och inte inse eller kunna ta sig ur det på egen hand!

Jag tror att dom flesta människor lider av något beroende mer eller mindre.

Jag har mina små djävular på axlarna som säger att jag måste äta socker, mycket socker.

När jag tittade på Efter tio idag så handlade de just om beroenden, Internet för att vara mer precis. Det var en kille där som hette Alexander som hade varit beroende av World of WarCraft. Han föreläser nu på skolor om hur han hade de och vad han gått miste om. Han kunde inte sluta och när tjejen drog så tänkte han "Fan va skönt, nu slipper jag allt tjat och kan spela hur mycket jag vill". Han var tvungen att flytta till ett studentboende när han blev ensam och där fanns inget Internet Då gick de upp för honom vad fan han höll på med, som han själv uttryckte sig "Det är tragiskt för fan!". Han berättade att han hade samma känsla som när man spelar i ett fotbollslag, han måste spela, han måste ställa upp för laget. Han bestämde när folk runt om i världen fick äta och gå på toa. Och dom lyssnade på just honom. Han var chef över andra!

Det var de som fick honom att fastna, att man var i en låtsas värld som sagan om ringen där han var Klanledare.

Han kom ur de pga att han inte kunde spela och då gick de upp för honom vad det fanns utanför, vilken värld han egentligen skall leva i. Nu har han varken tjej, hund eller lägenhet och först nu ser han de som en stor förlust. Han var 27 år gammal. 27 och insåg först nu vad livet hade att erbjuda.

Bättre sent än aldrig som man brukar säga?!

Det satt en professor eller liknande där som hade studerat just beroende och han berättade att dom som inte inser, inte lyssnar och förnekar att dom är beroende är till 90% just de. Om man själv kan se att man spelar för mycket, att man gör något åt de. Tänker nej nu har jag inte tid eller nu vill dom träffas på en fika och man bara kan lägga ifrån sig datorn och inte bry sig om man gått upp en level eller kommit till slutet. Dom kan spela!

Jag vill kunna styra mitt sockersug, men jag känner hur omöjligt de är. Jag vill inte riskera att få utbrott på mina barn pga att min hjärna skriker efter socker. Jag får ta tag i de när dom blir lite större eller hitta något som verkligen funkar.

Jag är inte den som blir beroende egentligen, men jag är de eller är jag verkligen de?

Var drar man gränsen?

"Hej jag heter My och jag är sockerberoende!"