En bild säger mer än tusen ord!
Han är hemma!
Tänk vad mycket som kan förändras för att man är ifrån varandra i 10 dagar.
Man blir nykär, man uppskattar det man har på ett annat sätt och ser annorlunda på saker.
Jag har aldrig saknat honom så mycket som när han var borta den här gången. Nu är han iväg och träna och jag sitter och bara längtar tills han kommer hem igen så jag kan få krypa upp i hans varma famn och faktiskt känna mig älskad.
Flyget var försenat när dom skulle komma hem i tisdagskväll. Dom var lite drygt en timme försenade, jag lovar att varje minut kändes som en evighet.
Jag kände som på julafton när man är lite och sitter och väntar på tomten, man har inte tid att kolla på kalle anka, man sneglar hela tiden mot dörren. Snart, snart! Precis så var de i tisdags, jag satt ett tag i fönstret och väntade, men de har jag inte vågat säga. Sen när jag hörde en bil komma på gatan och ytterdörren slå igen så slog hjärtat några extra slag. Jag öppnade dörren och där stod han äntligen, den jag vill dela mitt liv med. Pappan till mina underbar barn hade kommit tillbax till oss.
Innan vi gick och la oss satt vi ihop slingrade i soffan. Vi gick och la oss tillsammans, ensamma i vår säng. Han höll om mig på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Att få somna med hans andetag i nacken fick mig att fälla en tår av lycka. Äntligen!
Leia vaknade efter drygt 2 timmar, när jag skulle hämta över henne till oss så tog han tag i min arm, han ville inte att jag skulle gå. Innan har han bara vänt sig om för att somna om. Nu låg han där så fin som bara han kan vara och log mot mig.
Igår mös vi i soffan och såg på "Coupels retreat" och drömde oss bort till paradiset. Bara vi två, på en strand, bada i havet och gå hand i hand längs stranden. Jag vill dit nu, åka på vår smekmånad som ännu inte blivit av.
Vi har inte haft de lätt och vi kämpar i vår "ensamhet" med vår familj och att hålla kärleken vid liv samtidigt som vi aldrig får tid för bara varandra. Vi klarar de för vi vill! Vill man så går det!
Det är tungt men de gäller att ge och ta, hjälpas åt och underlätta för varandra. Vi var inte så bra på det innan han åkte men jag tror och känner att ni kan de bara bli underbart igen.
Solen lyser i mig igen och utanför mitt fönster!
Han är hemma!
Jag älskar verkligen dig, du och jag mot världen!
Tänk vad mycket som kan förändras för att man är ifrån varandra i 10 dagar.
Man blir nykär, man uppskattar det man har på ett annat sätt och ser annorlunda på saker.
Jag har aldrig saknat honom så mycket som när han var borta den här gången. Nu är han iväg och träna och jag sitter och bara längtar tills han kommer hem igen så jag kan få krypa upp i hans varma famn och faktiskt känna mig älskad.
Flyget var försenat när dom skulle komma hem i tisdagskväll. Dom var lite drygt en timme försenade, jag lovar att varje minut kändes som en evighet.
Jag kände som på julafton när man är lite och sitter och väntar på tomten, man har inte tid att kolla på kalle anka, man sneglar hela tiden mot dörren. Snart, snart! Precis så var de i tisdags, jag satt ett tag i fönstret och väntade, men de har jag inte vågat säga. Sen när jag hörde en bil komma på gatan och ytterdörren slå igen så slog hjärtat några extra slag. Jag öppnade dörren och där stod han äntligen, den jag vill dela mitt liv med. Pappan till mina underbar barn hade kommit tillbax till oss.
Innan vi gick och la oss satt vi ihop slingrade i soffan. Vi gick och la oss tillsammans, ensamma i vår säng. Han höll om mig på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Att få somna med hans andetag i nacken fick mig att fälla en tår av lycka. Äntligen!
Leia vaknade efter drygt 2 timmar, när jag skulle hämta över henne till oss så tog han tag i min arm, han ville inte att jag skulle gå. Innan har han bara vänt sig om för att somna om. Nu låg han där så fin som bara han kan vara och log mot mig.
Igår mös vi i soffan och såg på "Coupels retreat" och drömde oss bort till paradiset. Bara vi två, på en strand, bada i havet och gå hand i hand längs stranden. Jag vill dit nu, åka på vår smekmånad som ännu inte blivit av.
Vi har inte haft de lätt och vi kämpar i vår "ensamhet" med vår familj och att hålla kärleken vid liv samtidigt som vi aldrig får tid för bara varandra. Vi klarar de för vi vill! Vill man så går det!
Det är tungt men de gäller att ge och ta, hjälpas åt och underlätta för varandra. Vi var inte så bra på det innan han åkte men jag tror och känner att ni kan de bara bli underbart igen.
Solen lyser i mig igen och utanför mitt fönster!
Han är hemma!
Jag älskar verkligen dig, du och jag mot världen!