Jag har lärt mig att "rensa" ibland mina vänner och bekanta eftersom det finns så otroligt många ormar ibland oss.
Människor kan utge sig för att vara någon dom i själva verket inte är hur lätt som helst.
Det finns vissa människor som sätter djupa spår i en, både på gott och ont. Det finns människor som avsiktligt vill såra dig, det finns människor som bara vill dig väl.
Allt detta är ett psykologiskt spel att lära sig läsa människor och våga släppa in människor i sitt liv.
Jag är livrädd för att släppa in någon i mitt liv idag och jag har otroligt svårt för det. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vill och försöker så sitter en spärr där och blockerar mig. Idag är jag otroligt tacksam för det, annars hade jag inte legat här i sängen nu och kunna känna att jag börjar älska mitt liv.
Nu är det jag som håller i alla trådar och det är jag som bestämmer vem som skall få vara en del av det och inte. Det är en befrielse.
Många jag mött är inte så helhjärtade och lojala som man tror, när man vänder ryggen till eller det blir ett bråka så glappar käften om saker man egentligen borde håll tyst om.
Det är precis sådana människor jag raderar nu, sådana som tar mer energi av mig än vad dom ger.
Jag vill om ringas av dom som jag vet alltid finns där och som jag alltid kommer finnas där för.
Resten vill jag slutar tänka på mig, glömmer mig och inte nämner mig högt. Det underlättar för alla parter.
Något jag lärt mig på resans gång är att jag glömmer snabbt, både händelser och personer. Jag raderar dom ur mitt minne för att minska risken att dom skall kunna påverka mig.
Sen finns det alltid dom man måste ha kontakt med resten av livet och som lämnat extrema köttsår som kommer läka i sinom tid men ärren kommer alltid finnas kvar.
"Nej gjorde inget dumt mot dig. Du var en ängel som jag behandlade därefter!"
Sen finns det dom man aldrig vågade släppa in helt som man får ångra resten av livet om man har otur.
