Vi gör alltid något, vi har alltid något lite projekt på gång men vi har lärt oss alla tre att slänga oss i soffan och ta en paus i vardagen framför en film.
Leia sover inte middag längre och är därför dödstrött efter en dag på dagis, Leo är av den sorten att han gärna kan sitta en hel dag och måla i lugn och ro själv så det dagar barnen går på dagis gör vi inte så mycket mer än att gå till någon lekplats, hockeyträning och gympa (det blev en del ändå nu när jag tänker efter).
Söndagar har ändå blivit lite av vår dag, den dagen vi går runt i pyjamas tills vi åker iväg på något äventyr, äter förmodligen mat vid mamma och pappa och duschar tillsammans innan det är dax att mysa ner sig i min säng och läsa en bok.
Idag har vi gått runt i pyjamas till kl 15, vi såg en film och sedan byggde vi en tågbana i hela vardagsrummet som vi lekte med tills det var dax att åka iväg på allmänhetens-åkning i ishallen. Fika korgen laddades och vi slängde oss i bilen. Hela familjen var ute på isen idag och mormor och morfar kollade på ifrån läktaren.
Det var supermysigt och vi hade jätteroligt tillsammans. Leo går sådana framsteg så jag är förvånad att jag lyckats lära honom att ta sig fram själv på isen när jag själv ser ut som Bambi.
Jag är som vanligt så otroligt stolt över mina barn. Till och med lilla Leia stod själv på isen idag, men största delen höll jag upp henne eller körde runt henne.
Ikväll somnade Leia tidigt så jag och Leo hade en ensam myskväll.
Det började med att han hade duschat, torkat sig och klätt på sig helt själv medans jag nattade Leia.
Efter det kommer den lilla fåfänga killen på att han behöver VERKLIGEN klippa sig NU. Efter massa smicker och kärleksfulla ord till sin mamma gav jag mig och klippt honom.
Jag hade redan bestämt att jag skulle färga mitt hår ikväll så jag slängde i min färg och då kommer han in i badrummet igen, "Mamma jag behöver också färga mitt hår". Svaret blir ett solklart "NEJ Leo det är svart, du har ljust hår så du skall inte färga det svart.". Än en gång massa tjat och fina ord tills mamma gav med sig och gav honom en slinga i håret som han är så otroligt stolt över.
Det är ju bara hår som ändå växer ut så det gjorde mig ganska lättövertalad.
Jag älskar dagar som denna, när det är lugnt och skönt och när vi bara gör det vi känner för utan stress eller press. Barnen mår bra och jag mår bra av det.
Nu inser jag att allt far och fläng som varit innan inte har varit nyttig för våra barn. Så länge man har varandra så tvivlar jag inte en sekund på att flytt hit och dit med barn fungerar till en viss ålder (skolåldern), men vi hade inte ens det så tryggheten fanns aldrig.
Det gjorde så otroligt ont i mitt mammahjärta ikväll när jag och Leo kröp ner under täcket och han lägger sina små armar runt min hals och sätter sin panna emot min och säger, "Mamma visst kommer du aldrig lämna oss. Visst kommer du alltid bo med oss och inte åka ifrån oss!". Det brände innanför mina ögonlock och jag fick svälja flera gånger innan jag fick fram "Nej Leo jag kommer aldrig lämna er och om jag åker någonstans så lovar jag att komma tillbaks till er så snabbt jag kan". Han ger mig en stenhård kram och pussar mig innan han frågar "Mamma du lovar det eller hur?", "Självklart lovar jag det älskling och du vet att om man lovar något så måste man hålla det". Då sken han upp som en sol ifrån sin oro och sa glatt "Jag vet mamma, du är bäst!".
Varje dag så undrar jag vad som snurrar i deras små huvuden, hur dom ser på allt och hur dom påverkas av allt.Man känner sig ofta maktlös när ens barn mår dåligt eller har ont, den känslan gånger tusen känner jag gentemot mina barn varje dag.
Varje dag frågar jag mig själv om mina lögner för att skydda han är rätt sätt eller om jag skall komma med en mildare version av sanningen så dom slipper hoppas och tro mer?
Hur vet man vad som är rätt och fel?
