Det känns som att jag sitter inne i ett stort garnnytsan och allt är en salig röra och jag hittar ingen ände så jag kan ta mig ut.
Jag vet att det här snart är över och att jag kan börja andas igen, men tills dess så kämpar jag för att ta mig igenom varje dag. Så länge barnen är vakna och hemma är det inga problem, då är mitt liv så otroligt ljust. Men när dom somnar in eller jag lämnar dom på dagis så vill jag bara lägga mig ner och sova tills dom är med mig igen.
Jag vet att detta kommer vara värt allt när det är över, men just nu känns det så otroligt tragiskt. Inte hade jag väl minsta tanke på att detta skulle hända mig och mina barn? Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig det.
Men nu har det hänt och nu är det mig det handlar om så det är bara att bita ihop in i det sista.
Nu kan jag ju inte ge upp, när jag kämpat i flera år för att bli rättvist behandlad och med respekt.
Hade jag varit ensam hade jag gett upp, då hade jag bara flytt långt ifrån min verklighet och stannat där tills jag var mogen att återvända hem igen. Men nu har jag mina barn att tänka på och dom som kommer efter mig. Ingen skall behöva vara med om det vi varit med om.
Jag är värd något mycket bättre än det som varit, jag är värd att bli respekterad precis som alla andra kvinnor. Bara för att vi är svagare rent fysiskt så betyder det inte att det är okej att utnyttja det.
Hur mycket det än tar emot att sitta i den här situationen så skulle jag aldrig kunna leva med mig själv om jag inte gjorde det som är rätt, för min och alla andras skull.
I alla år har jag skämts och hållit en fasad uppe för att inte visa mitt misslyckande (som jag alltid sett det tills nu). Jag ville inte att någon skulle veta, jag var ju gift och hade två barn, då är man väl världens lyckligaste?
Men idag vet jag att det inte är jag som misslyckats med någonting utan jag har enbart lyckats ta mig ifrån en ohållbar relation. För min och mina barns bästa.
Jag har alltid fått bita ihop och acceptera allt för att vi skulle vara en familj.
Men tillslut insåg jag att detta inte var ett normalt beteende och det inte längre gick att rädda något, för det fanns inget att rädda.
Allt var bara rädslan för att vara ensam, rädslan för att inte ha någon som gjorde att det kunde vara bra i någon månad.
Men sen var det samma gamla visa igen.
Mina barn förtjänar all respekt i världen, jag förtjänar all respekt i världen.
Valet jag gjorde i Januari var det bästa val jag någonsin gjort och ett val som förmodligen räddade mitt liv.
Jag har och kommer aldrig ångra att jag flydde, för tyvärr var det de jag gjorde. Jag hade inget val längre!
Oavsett vad jag tycker och tänker så hoppas jag att mina barn kommer ha en fungerande relation till sin pappa och att han har sitt ansvar.
Den senaste veckan har han faktiskt ringt vid flera tillfällen och det är jag otroligt glad över. Samtidigt som jag är livrädd att detta bara håller i en kort period och blir som innan sen igen. Men jag håller tummarna för att det skett en förändring och att mitt långa sms kanske fick honom att tänka till.
Jag har satt ner min fot och jag står för att jag gjort det, jag är stolt över mig själv för att jag klarat av detta och jag är tacksam för att jag har så otroligt många som stöttar mig och hjälper mig igenom detta.
Just nu lever jag i ett garnnystan, men snart så hittar jag änden och börjar jobba mig ut emot ljuset igen.
