Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma, den dagen då jag skall stå upp och få min röst hörd för alla som vill höra.
Det enda jag bär på just nu är en enorm styrka och vilja.
Jag kommer gråta, känna mig tom och allt som hör till, men är det är över kommer den tyngsta stenen som jag någonsin har och kommer bära på försvinna.
Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att det finns några modiga tappra damer bakom mig som också vill få sin röst hörd.
Jag kommer se till att dom får det, på ett eller annat sätt för nu är det slut på det "roliga".
Denna dag har varit hemsk, riktigt jävla hemsk. Men trots det har vi lyckats fått julstämning här hemma med tomtar och massa ljus.
Ikväll har vi ätit pepparkakor, druckit "tomtedricka" och kollat på "Vem kan slå Filip och Fredrik?".
ÄNTLIGEN fick dom stryk, att det skulle vara så svårt.
Tänk att hitta en människa som man kompletterar så otroligt bra som dom två, dom är som gjorda för varandra skulle man kunna säga.
En viss herre har lämnat denna blåsiga, gråa och vidriga ö. Det är otroligt tomt utan honom, så är det bara.
Hur mycket jag än försökt förneka det så går det liksom inte att skjuta det under mattan.
Jag vill ha hem honom och jag vill vara med honom nu nu nu.
Hoppet är det sista som överger en har jag ju lärt mig de senaste åren, så varför ändra på det nu?
Jag borde sova nu eftersom det är en förbannat lång och jobbig dag imorgon, (sen bär det av till värmen.)
Barnen pratar inte om något annat just nu, det packas och fixas. Att se deras glädje värmer mitt hjärta denna blåsiga natt.
På tal om blåsten så tror jag fan att trädet som står utanför mitt vardagsrumsfönster kommer på objudet besök när som helst.
Jag hoppas min lilla kisse är inne hemma hos mamma och pappa, annars lär hon testa på att vara fågel just nu.
Natt natt.
