Jag blir uppriktigt ledsen när jag skriver med en tjej i en annan stad som berättar vad hon får gå igenom nu, precis samma sak som jag fått gått igenom i många år.
När försvann respekten för varandra och ärligheten? Varför kan man inte sköt saker och ting snyggt utan att behöva såra andra människor?
Det kan väl inte vara så fruktansvärt svårt att vara singel om man nu som mål har att vara med så många som möjligt eller åtminstone byta titt som tätt. Man klarar inte av ensamheten, inte ens en natt. Lyser det inte igenom då att någon är jävligt fel, om man har sån ångest att man inte vågar vara själv utan måste hålla sig sysselsatt dygnet runt för att inte behöva känna efter.
Jag lider med henne, jag lider med alla som varit och kommer vara där.
Känslan man bär inom sig är hemsk, klumpen i magen får en att försvinna mer och mer som människa. Hade jag inte tagit mig ur den skit jag varit med om nu hade jag antingen dött fysiskt men störst sannorlikhet hade jag dött psykisgt vilket jag var på god väg att göra.
Men jag klarade det, jag står här och jag mår bra. Såren har och kommer förmodligen aldrig läka helt men jag kommer lära mig för varje dag som går att leva med dom på ett enklare sätt. Det klarar vi alla där ute, om vi bara vågar ta oss ur det, om vi vågar ställa oss upp och säga "Jag har fått nog, jag går inte med på att du trampar på mig längre. Jag har ett värde som du uppenbarligen inte råd med!".
Vissa människor gräver sina egna gravar, dom krånglar till det för sig själva och sanningen kommer bita dom i röven oavsätt hur oskyldiga dom vill låta. Innerst inne vet dom det, innerst inne är dom som en tickande bomb som kommmer smälla vilken dag som helst. Då tjejer och killar, då står vi där starka och säger "Vad var det jag sa, var det du eller jag som ljög för mig själv och alla ?!".
