Nu tänker jag gnälla och vara arg!
Först så gick jag igenom en helvetes graviditet och förlossning med Leo, men som alla säger "De var värt de!". När jag sen återhämtade mig efter kejsarsnitten och skulle börja träna så kunde jag inte pga, magkatarr och åt helvete för lågt blodtryck.
Vi flyttade för att se om vi skulle må bättre, i helvete heller!
Har haft 3 halsflussar sen vi bosatte oss i Gävle. Inte nog med de så blev jag gravid igen och mådde som, ja jag vet inte vad, skit helt enkelt! Spydde, mådde illa, hade ont i huvudet! De blev lite bättre för 2 veckor sen, då tillbringade jag iaf inte VARJE dag i sängen. Sist vi var på sjukhus med Leo så började illamåendet om, vi var inne med honom men de var jag som satt och spydde. Åkte ner till Gotland för att få ny miljö vilket sägs bruka hjälpa... Mmm, visst. Nu tillbringar jag min 2,5 dag i sängen, med bihåleinflamation och kräkningar. Knaprar c:a 10 tabletter om dagen mot inflamtionen, illamåendet och huvudevärklen men tror ni de hjälper?
NEJ!!!
Jag ligger ändå här och har sjukt ont, ni som har haft bihåleinflamation vet hur hemskt de är. Och inte nog med de så måste jag ha fruktansvärd huvudvärk och spy på kuppen!
Jag kände efter en vecka i gravaditeten att jag höll på att gå in i en deprission men jag bestämde mig för att inte låte de hända. Men hur fan skall man lyckas undvika de när helvetet står och bankar på ens dörr dag som natt? Jag kommer fortsätta ta bakvägen men frågan är hur länge de kommer fungera för vem orkar må dåligt jämt?
"Du, svart som natt"
