Jag hittade den här "artikeln" som Jossan hade länkat till på sin blogg och insåg att jag måste lägga ut den för att ni verkligen skall läsa den!
"Jag bantar oftast i min vardag. Att inte banta, dvs. att äta mat som är flottig, sockrig och fylld av tomma kalorier är något som tillhör helgen och min semester.
När jag är på semester bantar jag aldrig. Det än faktor som gör att min semester verkligen känns som en semester. Vissa dricker alkohol varje dag på sin semester. Något som de aldrig gör hemma i sin vardag.
Vissa tränar på sin semester, något som de kanske heller inte gör hemma. Jag varken överkonsumerar alkohol eller tränar på min semester. Jag äter croissanter med nutella till frukost och jag sover mest hela dagarna.
Men i min vardag så bantar jag. Ordet banta är något som jag älskar. Det är ett laddat 80-talsord som har blivit tabu. Det är därför jag älskar det. För att det är tabu och för att det är provocerande.
När jag säger eller skriver att jag bantar så betyder det att jag äter hälsosam mat, dvs. långsamma kolhydrater och föda med lågt glykemiskt index. Sen tränar jag tre gånger i veckan. Det finns ingen som kan argumentera emot att jag lever ett hälsosamt liv.
Jag svälter aldrig mig själv, jag äter inte piller, jag fibblar inte med sjukhussoppor, flygvärdinnedieter eller nutrilett. Det enda "felet" som jag gör är att jag använder mig av ett ord som är laddat när jag beskriver mitt sunda liv.
Att gå ner några kilo i vikt vill de flesta människor. Det är ytterst sällan som jag möter en person som glatt tjoar att den är svinnöjd med sin kropp.
Detta är varken speciellt konstigt eller något fel. Människan har generellt ett för stort kaloriintag och de allra flesta trycker i sig mat tills de håller på att spricka.
Det är inte konstigt att folk är överviktiga och att denna ständiga vikthets får mer och mer plats i media. Det är uppenbarligen ett aktuellt ämne som intresserar.
Annars hade det inte varit rubriker som "Gå ner 8 kilo på 8 veckor" precis överallt och aftonbladet hade inte haft en blaffig topbanner med "Nytt midjemått 2009! VIKTKLUBB.SE" på sin välbesökta hemsida.
Det finns ett intresse hos folk att se bra ut och att vara smala. Det genererar framgång. Så enkelt är det. Det är hollywoodkändisar som Angelina Jolie och Victoria Beckham med sina size zero som sätter ribban.
Det är modeskapare som väljer att använda sig av anorektiska flickor för att visa upp sina kläder som bidrar till den vikthets som råder. Det blir värre och värre och snart kommer det att vara trendigt att dö av svält.
Jag som vuxen människa ser på dessa bilder och känner avsmak. Jag vill inte se ut så här. Size zero-fenomenet är sjukt och omoget men här handlar det om sunt förnuft och hjärnceller.
Anorexi är en sjukdom som är hemsk. Naturligtvis. Men så är det med de flesta sjukdomar. Cancer är värre. Skillnaden är att anorexia är en sjukdom som är självförvållad.
Det är en sjukdom som man utvecklar och som härstammar från felaktiga värderingar, fel uppfostran, brist på kärlek och uppskattning.
Den största anledningen till att unga flickor drabbas av anorexia är att media målar upp en bild av hur man ska se ut. Absolut. Det här resonemanget är det vanliga.
Men jag undrar hur det kommit att bli så accepterat. Kändisar ser ut som benrangel och alla småflickor vill se ut som benrangel. Men det finns många "tuffa" kändisar och förebilder som röker, knarkar och super. Ändå blir detta inte problem i samma skala.
Uppenbarligen är det så att folk tycker att det är snyggt att vara smal. Annars hade det inte blivit något som så många tar till sig och eftersträvar.
Jag tycker att anorexia är en sjukdom som framför allt drabbar dem som inte fått sunda värderingar från sina föräldrar. Naturligtvis kan man inte hårdra och visst finns det fall där unga människor dött av anorexia som haft en bra uppväxt med mycket kärlek och där andra aspekter tagit över.
Men jag tror att grundstenen är att få trygghet hemifrån. Brist på kärlek och uppmärksamhet och framför allt uppmuntran skapar en osäkerhet hos ungdomar och som resulterar i dålig självkänsla som i sin tur bidrar till att unga faller in i dåliga mönster.
Jag tror inte att det alltid är så och att det är det enda som formar en människa. Det finns massa andra faktorer som spelar in. Grupptryck, miljö, och tillfälligheter. Men det viktigaste är att föräldrar förklarar, stöttar, uppmuntrar och präntar in sunda värderingar i skallen på sina barn.
Bygger man upp en säkerhet hos ungdomar så blir det mycket svårare för dem att falla ner i olika livshotande träsk. Sunda värderingar gör att ungdomar ser på Angelina Jolie och förstår att hennes kropp inte är något att eftersträva. Trots att hon tjänar miljarder på att se ut som hon gör.
Anorexia är inget ämne som jag på något sätt brinner för. Jag har inte ägnat det en tanke innan Blondinbella började med sin hets. Jag anser inte anorexia vara en sjukdom som ska uppmärksammas mer än någon annan sjukdom.
Blondinbella däremot, har gjort detta till sitt kall i livet. Varför vet jag inte. Inte heller kan jag begripa mig på det. Hon har bloggat i ca två år. Hennes blogg innehåller mycket om mat, bantning, kläder, prylar. Ja! Utseendefixering i stort.
Hon äcklas av feta människor och hon har själv bantat ner sig rejält det senaste året. Hon har absolut inget belägg för att förespråka att unga tjejer inte ska bry sig om sitt utseende.
Hade hon varit Kitty Jutbring till exempel så hade jag köpt det hela med hull och hår. Men Blondinbella är precis som jag och Gynning när det kommer till vikt och utseendefixering. Skillnaden är att hon inte står för det.
Hon ljuger, fabricerar och anpassar sig efter det som samhället behöver. Nämligen en hycklande liten tjej som kan vara den perfekta förebilden för unga flickor. "
Katrin Zytomierska
