För 6 år sedan gick världens underbaraste människa bort, min MORMOR! Tårarna har runnit på min kind hela morgonen. Som vanligt när min man frågar vad det är så säger jag inget, så han kommer nog bli arg när han läser det här, Förlåt älskling!
Jag kommer ihåg den där Torsdagen för 6 år sen dom de var igår, jag hade lunchrast och var ute och gick en promenad med en vän. Jag vet precis vart på södervärns vägen jag var när mobilen ringde, det stod Mami. Min första tanke var att nu har hon kört förbi och sett mig gå här och tro att jag skolkar, men så var inte fallet. Jag hörde hur hon grät, jag visste att min brors dödsdag var dagen innan och trodde att hon bara ville prata eftersom hon var ledsen, men orden som kom ut var "Mormor har gått bort, dom ringde nu från älderboendet". Jag kände hur himlen ramlade ner över mig, jag kunde inte tänka klart. Jag satt mig ner på gatan och skrek "Nej, nej jag kommer hem med en gång". Mamma sa "Gå till skolan så hämtar jag upp dig där". Jag minns ingenting förrens mamma och jag låg i min säng och grät. Fy fan jag fattar inte att de är sant, att hon är borta och har varit de så länge. Jag kan se henne framför mig höra henne prata och skratta!
Jag kommer ihåg varje gång jag var nere hos mormor och morfar, vilket nästan var varje dag. Jag sprang jämt upp för trappan för att hinna innan mamma och pappa, jag sprang ofta in utan att ta av mig skorna bara för att se hur glada dom blev varje gång dom såg mig. Mormor bakade jämt Pannkakor till mig även om jag var hungrig eller inte, medans hon stog och stekte satt jag på en stol brevid henne och drack smet med massa socker ur en liten kaffekopp. Hon bjöd mig jämt på "Rallyglass" ett halvt paket varje gång. På kvällarna när vi skulle mysa åt vi thekakor med silverthe. Morfar satt i sin fotölj och tippade eller spelade Keno. När jag var hos mormor och morfar när mamma och pappa jobbade brukade jämt jag och morfar sitta med kikare i köksfönster och kolla när "pappas båt" kom in och vi vinkade till honom. För morfar sa jämt att där står han i ett fönster och vinkar till dig. På somrarna brukade jag leka i deras enorma trädgård, äta hallon fast dom sa åt mig att dom inte var mogna, leta efter små stenar som var oranga, (de var tegelbitar, men de förstod jag inte då). Morfar tyckte jämt jag var så duktig att hjälpa till i landet, fast jag vet att jag bara förstörde. Mormor satt i bersån och höll på med handarbete eller var inne och gjorde fika till oss. Jag älskade att vara nere vi mormor och morfar, spela fia med knuff och svarte petter. Jag var där så mycket jag kunde vilket nästan var jämt!
När mormor flyttade till äldreboendet som bara var över vägen från deras hem så var jag där minst lika mycket, jag brukade måla hennes naglar, hjälpa mamma rulla hennes hår och äta upp hennes godis som hon var mycket bestämd om att ha framme när vi kom på besök. Mormor var mycket mån om sitt utseende, vilket jag och mamma jämt försökte hjälpa henne med, strukna skjortor och kjolar var ett måste. Min mormor blev väldigt sjuk på slutet, hon kände knappt igen någon, men varje gång jag kom så sa hon "Ååå, Myan kom och ge mig en kram". På Julen så tjatade jag jämt på mamma att vi var tvunga att åka ner och julpynta hos henne, mamma och jag åkte då in på stan och köpte en liten bordsgran och lite annat smått och gott. Mormor blev jätte glad. När min brors dotter Nellie föddes och vi allihop var nere för att visa upp henne och min mormor fick reda på att dom hade döpt Nellie efter henne sa hon "Stackars barn, de hade ni inte behövt". Min de var nog bland de finaste nåogon någonsin gjort för henne!
Jag är så otroligt glad att jag följde med mamma och hälsade på henne dagen innan hon gick bort, först skulle jag inte de för jag hade läxor men jag tyckte min mormor var viktigare!
Tisdagen den 10 December var hennes begravning, bara dom närmaste var där. De var hemskt, jag trodde inte jag skulle klara av att åka med tills min bror kom och sa att han behövde mig och att jag skulle åka med honom. Vi sa inte ett ord till varandra på hela vägen till begravningen, men de var ändå skönt att ha honom där. Begravningen var enkel och fin. Vi spelade "Bridge over troubled water" jag klarar inte av att höra den låten idag, jag varken kan eller vill. Men en låt som jag alltid kommer lyssna på när jag saknar min mormor är "Sometimes when we touch". Jag spelade den en gång när mormor var hemma hos oss och hon sa att hon tyckte den var jätte fin. När jag satte mig i bilen efter jordsättningen och satte på radion så kom just den här låten, jag trodde inte det var sant. Ödet!
Jag vet att min mormor älskade mig för de sa hon ofta, hon förklarade jämt hur mycket jag betydde för henne. Hon sa jämt att jag skulle komma långt i livet, för jag var speciell! Hon och morfar fick mig verkligen att känna mig älskad. När jag hade bråkat med mamma och pappa ringde jag jämt till dom och antning kom dom och hämtade mig eller så körde mamma eller pappa ner mig till dom. Jag kommer ihåg när jag rymde ner till dom på inlines, färjeledsbaken var inte rolig, herregud! Jag minns även när jag och mamma var ute och gick en promenad med henne och när vi kom till rackarbacken och skulle upp så var de inte lika kul längre, men tillslut så klarade vi de! Kommer du ihåg de mamma?! Killarna som töt på oss när vi kämpade där:)
Nej de finns inte ord för att förklara hur mycket dom människorna betyder för mig, jag kommer alltid sakna dom. Något ingen vet är att när jag var ledsen eller arg när jag bodde på Gotland så brukade jag åka till deras grav för att prata med dom för jag vet att dom lyssnade och stöttade mig i vad jag än hade gjort. Dom dömde aldrig, dom fanns där i alla väder! Sånna människor borde inte få lämna denna jord. Men jag vet att dom är i "Nangijala" och väntar på mig och att dom ser mig dagligen och hjälper mig genom alla svåra tider. Mormor, morfor, farmor, farfar och min bror är där och väntar på mig. Dom har de bra tillsammans. Min mamma har jämt sagt att min bror var min mormors allt så jag tror att de var därför hon valde att lämna oss dagen efter hans dödsdag för hon stog nog inte ut med att längta efter honom längre.
Nej fy fan, nu måste jag försöka torka tårarna och laga lunch för att sen åka och hämta min underbara son på dagis!
