Min löprunda gick inge vidare idag faktiskt. Fick sinnessjukt ont i fötterna efter drygt 1,5 kilometer. Då var det bara att stanna och köra lite "plinthopp", utfall, armhävningar och sen köra vidare igen. Jag tog en vattenpause inne på mammas jobb innan jag spring vidare. Jag upptäckte idag att säveskolans gård är en optimal plats för diverse övningar för träning. Det är en så jäkla skön känsla att kunna träna ute, man känner sig mer levande på något sätt. När jag kom hem igen använde jag mina små huliganer som vikter, dom skrattade så dom kiknade när dom åkte upp och ner i luften.
Man märker att sommaren närmar sig, det är full rörelse ute på människor av alla åldrar. Alla med samma mål, att känna sig bekväma på stranden.
Men vem gör det? Vem är egentligen nöjd med hur man ser ut, kan man bli nöjd?
Jag tror att vi alla strävar efter sådana mål som inte går att uppnå, mål som man ser på en retuscherad kvinna/man i tidningen. Vi är alla olika, har olika gener och anlag för hur vi skall se ut i våra kroppar. Vi kan göra något åt det men det är dyrt, smärtsamt och med en viss risk, Jag tror att vi är väldigt förbilnade om vi tror att lägger vi oss på operationbordet som suger bort lite fett så är vi nöjda sen. Nej får när det är gjort och vi är nöjda med denna del av kroppen kommer vi hitta fel och brister på en annan. OSV! Vi är nog inte gjorde för att vara nöjda, för då fortsätter man ju inte kämpa. Det är ju kampen som lockar av att se snabba resultat. Målet vi hade från början kommer ändras ju mindre/större man blir.
När jag ser bilder på min kropp innan mina båda graviditeter tänker jag "Hur fan kan du gnällt över den kroppen kvinna, du var ju as snygg. Perfekt!". Men nej, jag gnällde, jag tränade som ett djur. Höll gärna för rumpan när jag gick ner i vattnet på stranden osv. Idag har jag "ångest" över mycket med min kropp. Men den har gett mig mina barn, den har skapat dom, burit dom, skyddat dom, ammat dom, lyft dom och mycket mycket mer. Min kropp är ju underbar, den har gjort saker för mig som tyvärr inte alla människor kan uppleva med sina kroppar. Nu tänker ni säkert, Ja men va fan gnäller hon om då? Det är just det, dom småsaker som i det hela bara är en piss i Nilen får mig att må dåligt. Jag vet att jag aldrig kommer bli nöjd med min kropp, jag vet samtidigt att om 20 år kommer jag sitta där (precis som nu), Varför gnällde jag på min kropp då, den var ju perfekt? Jag tränar för att jag mår bra av det, varken för att gå ner i vikt eller upp i vikt. Jag vill vara sund och stark, jag vill att min kropp skall orka bära mig resten av livet så därför tänker jag göra mitt bästa för att hjälpa den på travet. Av sådana anledningar varken röker jag eller dricker alkohol vid många tillfällen. Vi måste göra det vi kan för våra stackars kroppar för att dom skall må bra, för att vi skall må bra. Jag har en underbar liten pärla som jag tränar (med), hon blir frustrerad, arg, ledsen och besviken på sig själv när allt inte går som hon vill från början. Jag brukar säga att alla har vi varit nybörjare, om vi inte vågar testa kommer vi aldrig lära oss och man måste satsa för att vinna. Ingenting i livet kommer gratis, ingenting. Allt har sitt pris på ett eller annat sätt. En av hennes största farhågor för att ta sig till gymmet eller testa en ny form av träning där hon inte känner sig bekväm är att alla tittar. Vem tittar på någon annan när man tränar? Dom som gör det är med största sannolikhet precis lika osäkra som min kära vän. Jag påminner henne ofta om att alla som tränar är så fokuserade på hur dom själva ser ut, om dom gör rätt eller bara kör på för att dom älskar att träna. Man har inte tid att bry sig om andra, varken på stranden eller när man tränar. Man tänker bara på sig själv, på all press man har över sin egen kropp. För vi är där i slutändan där vi alla är lika, där ingen av oss är helt nöja.
Man måste släppa pressen på sig själv, veta att man gör det för sig själv, att man kommer vara nöjd med sig själv efter och i efter ett tag kommer det vara man själv som står där och är rutinerad när det kommer en ny stackare som är precis lika nervös som man själv var första gången.
Jag brukar inte vara nervös när det gäller nya saker, jag gillar utmaningar och nya träningsformer. MEN i Torsdags skulle jag testa Crossfit för första gången i mitt liv, min tatuerare håller i det och han har berättat hur in djävulskt jobbigt det är. Jag visste inte vad övningarna var eller hur man gjorde dom. Vad gör man då`? Jo jag ryckte tag i första bäst kille där och sa " Hej! My, jag har ingen aning om någonting så kan du ta hand om mig?". Han log snällt och sa "Självklart kan jag hjälpa dig!". Inga konstigheter och all nervositet släppte.
Våga för att vinna, alla har vi varit nybörjare, testa för att lära, gör om, gör rätt!
Det gick jättebra för mig, jag gjorde så gott jag kunde och idag satte jag tom ihop ett eget pass. Vi måste tänka så, jag gör det här för mig och mitt välbefinnande. För den där känslan av att ha lyckats, av att ha klarat det man aldrig trodde man skulle orka, av att känna sig nöjd med sin egen prestation är en drog för mig. Allt skit som händer runt omkring försvinner, alla jobbiga tankar skingras med massa endorfiner och man känner sig lycklig och lättad. Man kan träna bort ilska, ångest, sorg. Man går där ifrån med ett svettigtleende på läpparna och undrar varför livet kändes så jävla illa innan. Det var precis så en dam från en jourgrupp sa till mig förra veckan " Ta dig tid att vara själv i 2 timmar om dagen om du kan, träna då eller gå en sväng. Det gör mer än man tror och det ger dig både nya krafter och hjälper dig sortera dina tankar!".
Det finns ingenting som heter jag har ont här och där. Det finns en träningsform för precis alla, förlamad eller ha mist en kroppsdel. Alla tränar dom för att klara av vardagen. Och träningsvärk, det tränar man bort eller promenerar man bort och ingenting annat! Det gör inget om man gråter, svettas, blöder eller spyr. Man dör inte av det, men det gäller hela tiden att hitta sin form för dagen. Där man trött, gå en sväng. Är man pigg, lägg på lite extra eller spring lite längre.
Har ni testa vattenjympa? Låter kanske tantigt men det är både jobbigt och skönt för dom med lite problem här och var. Jag gick på det när jag var gravid och hade sån jäkla foglossning så jag inte kunde fortsätta på F&S. Träningen hjälper mot allt så länge man vågar testa och känna efter hur det känns!
Det jag vill få fram med detta inlägg är att träning är något vi alla borde prioritera mer, göra det till vardag. Alla skulle må så mycket bättre, vara mycket pigga och gladare. Våra kroppar kommer tacka oss. Men vi måste komma ihåg att äta, dricka och vila ibland.
Vi tränar för att må bra, för bli perfekta i våra egna ögon kommer vi nog aldrig bli.
Så här såg jag ut förra sommaren, ett år efter jag fått Leia. Jag borde varit nöjd då!
