Alladessajävlatankar!

Dagarna rullar på, jag håller mig upprätt och gråter inte i andras närhet. Idag var jag nere på sjukhuset igen, det gick bra men var förbannat jobbigt så jag tackar högre makter för min underbara vän som alltid har och kommer finnas där för mig och barnen. Där det räcker att jag bara är, inga krav på att prata eller liknande. Imorgon skall vi gå och hälsa på dagis. Jag hoppas verkligen att det är bra för just nu har jag inget annat val än att ta det. Leo är orolig och vill inte att jag skall lämna honom där själv. Det kommer bli tufft för oss alla tre att vara ifrån varandra nu men samtidigt är det nyttigt för alla. Det är mer saker som skall fixas imorgon, saker som man inte trodde man skulle behöva göra när man levt med någon som har möjlighet att hjälpa till för barnens skull om inte annat. Men nu är inte fallet så, nu står vi tre själva och tomhänta. När allt detta är klart, när vi kan börja leva ett normalt liv igen kommer vi vara dom starkaste. Vi kommer vara oslagbara och det kommer krävas mycket för att komma över vår skyddsmur. Kärleken är något jag är livrädd för, men jag vet att en dag kommer han stå där. Han som vill ta hand om mig och barnen, älska oss, vara med oss och vi är dom enda! Jag är nere på botten och nu kan jag bara vända, det kan aldrig bli värre än så här. Det kan bara bli så förbannat mycket bättre. Men det är långt bort, svårt att se ljuset på denna mörka tunnel idag.