Alla dessa tårar!

Fy fan vilken dag detta har varit. Den började bra, förbannat bra med strålande sol och över 15 grader varmt. Vi var ute och lekte i över 5 timmar. Vi bestämde oss för att äta lunch ute i solen, det var så varmt så vi tom var tvungna att ta av oss jackorna. Vilket är ett säkert vårtecken, äntligen! Sedan gick vi in för att packa barnens kläder eftersom deras pappa skulle komma med båten inatt och ta med dom till Helsingborg imorgon. Planen var att jag skulle åka med ner och ta hand om barnen den tid han inte tränade så det skulle vara möjligt för dom att vara där. Vid 18:30 fick jag ett sms "Jag kommer inte!". Då var barnen redan vid farmor och jag ute och sprang. 35 samtal och 15 sms utan svar. Tillslut ringde farmor och berättade att hon pratade med honom, att han inte kom men att barnen NOG skulle åka ner på NÅGOT sätt imorgon. Hon visste inte om han kom ner eller inte (?). Jag blev vansinnig och åkte och hämtade mina barn. Dom är inget man slänger fram och tillbax och som man lovar och sviker hela tiden. Leia grät och var jätteledsen för hon ville åka till pappa. Hon skulle inte ens klä av sig när vi kom hem. Leo var glad, jag frågade om han var ledsen för att pappa inte kom och svaret jag fick var "Nej mamma jag är glad!". Jag fälde några tårar när jag skulle lägga honom och då säger han "Men mamma va inte ledsen, vi har ju varandra. Du, jag och Leia!". Vad hade jag gjort utan honom?! Nu lägger han även över allt detta på mig, att det är mitt fel att han vände i Oskarshamn? Jag förstår inte hur det kan bli mitt fel att han inte åker ner för att träffa sina barn. Jag hade packat, kört bort dom så han inte behövde hämta dom osv. Att tjejen han smsade och bad åka över med båten för att sedan åka med honom tillbax sa nej eller att jag inte ville sova med honom på hotell i natt har han enbart sig själv att skylla. Man kan inte ha flera bollar i luften samtidigt och tro att det skall hålla. Även om man är singel och fotbollsspelare kommer dom garanterat falla en efter en. För att vi tackade nej, kan och skall inte vara en orsak till att skita i att åka ner och träffa sina barn vilket det är i detta läge. Det hade varit dom man velat träffa i första hand, tjejerna sen! Jag önskar för allt i världen att den dagen jag hoppats på kommer snart, då folk slutar stå och se på hur han behandlar sina barn utan att rycka in.

Förutom allt detta kaos så har jag varit ute och sprungit, på det blev det en promenad för att få ur mig all ilska jag kände/känner. Jag hoppas för barnens skull att han löser så dom kommer ner till honom imorgon som han lovat dom. Jag vet att det är otroligt mycket begärt men man kan alltid hoppas!

God natt gott folk! (Ni som skall skriva, slut och gnäll osv. Bespara er den tiden. För vid behov kommer jag gnälla här på min blogg!)