Jag vet egentligen inte vad jag skall skriva och om jag ens skall skriva det här. Men jag formulerar mig jävligt kort.
Hur fan kan du skriva såna saker som du skriver och sen göra som du gör?
Hur är du skapt, hur tänker du, har du inget jävla samvete?
Så, de var skönt!
Idag har jag varit en sväng på stan för att införskaffa lite nya kläder. Nu när magen inte får plats i byxorna längre vill säga :)
De blev ett par jeans, slappa nu men jag kommer växa i dom (haha), tre linnen, en kofta, knästrumpor, en t-shirt som bara täcker tuttarna (som ja självklart skall ha ett linne under) och ÄNTLIGEN en svart kort jeans kjol. Som jag har letat efter det, i år. Och nu äntligen har jag hittat en! Som vanligt när jag är inne för att handla så kan jag inte låta bli att titta på underkläder och kläder till Leo. Så självklart hittade jag nya super snygga underkläds set och en pyjamas till min älskling, jag hittade massa fint till Leo egentligen men just nu måste jag vara sparsam och lite "egoisktisk". Pyjamasen jag hittade var iaf en precis likadan som han hade när han var pytteliten bebis. Kul tycker jag, så nu springer han runt som en lite ko här hemma. Eller inte nu, men jaja ni fattar!
Den här graviditeten skall jag inte glida runt i pyjamasbyxor 24/7, utan klä mig som en het gravidmorsaB. Haha!
Leo skall på BVC på måndag på läkarkoll och få sitt 18månaders vaccinatin, bättre sent än aldrig!
Känner mig som världens dåligaste mamma som inte sett till att han fått det ännu, men man kan inte orka allt och hålla koll på allt.
Idag ringde även min MVC sköterska som jag hade i Gävle, hon är en underbar människa kan jag säga efter att bara träffat henne två gånger. Hon hade sökt mig länge sa hon och tänkt på mig. Hon hade varit riktigt orolig för mig sa hon. Hon hade inte kunnat sluta tänka på mig efter jag varit där på inskrivningen, min psykiska och fysiskahälsa hade skrämt henne. Som många säger om "den" tiden så sa även hon att jag såg ut om ett utmärgat lik. Men nu när hon hörde min röst och Leo leka runt i bakgrunden så blev hon betydligt lugnare. Hon sa till mig att jag behövde all hjälp och stöd jag kan få efter allt jag fått "utstått" och med en tidigare jobbig förlossning och graviditet. Jag behövde tid, bli uppskattad och få uppmärksamhet.
Hon gav mig hennes mobil nummer och sa att jag fick ringa när jag ville och prata om vad jag ville. Hon fanns där och ville gärna att jag skulle ringa efter förlossningen om inte annat. Allt hon sa berörde oerhört. Men de sista hon sa innan hon la på fick mig att börja gråta. Hon sa så här "My, du är en stark person och en oerhört bra mamma. Jag såg dig när du var här och hade Leo med dig och jag hör dig nu när du pratar med honom. Lung, sansad och ger honom den uppmärksamhet han behöver. När du pratade med honom när ni var här så fanns glimten i dina ögon, men när du vände dig om mot mig försvann den lika sanbbt. Du får aldrig tvivla på dig själv som mamma, för du är en underbar mamma! Du kommer klara det här galant och din framtid kommer vara ljus och glad!". Hur kan en människa man träffat två gånger lyckas komma åt en så djupt och på något sätt veta så mycket om hur man känner!
Henne kommer jag sakna enormt, henne, Gina Tricot och Lilla blå, haha!
Nu har jag svamlat klart för ikväll!
Imorgon är de hockey som gäller, skall in och leta efter skriller till lill killen :)
Go´Natt!
