Min kära mor har åkt till Sthlm i morse och eftersom pappa knappt vet hur man sätter på en dator så passade jag på att åka hem och sno deras över helgen.
För er del innebär det att jag kommer slänga upp några bilder här igen.
Idag har jag och barnen haft en helt underbart mysig dag tillsammans bara vi tre. Vi låg kvar i sängen till kl 9 i morse och små pratade och bara hade super mysigt innan vi gick upp och åt frukost ihop.
Under frukosten bestämde vi oss för att åka ner till Almedalen för att mata fåglarna och leka lite på lekplatsen innan vi skulle äta lunch på Max.
Sagt och gjort, vi slängde på oss lite kläder och åkte ner. Solen har strålat hela dagen och det har varit varmt, mer än vårdag än en höstdag faktiskt.
Fåglar kan vara bland det äckligaste jag vet, men är man ensam med sina barn så är man och då måste man visa att fåglar minsann inte är ett dugg farliga och stå leende bland massa äckliga djur som trampar en på fötterna och naffsar en i byxbenen. Leo höll sig "utanför" ringen av fåglar och frågade hur han skulle få tag i mer bröd varje gång det tog slut eftersom jag var mitt i matchen. Han vågade inte gå in och jag vågade inte röra mig så jag fick slänga ut bröd till honom medans han sprang runt och slängde sina bitar bakom sig för att undvika att fåglarna kom för nära. Leia travade runt som hon var född till fågeluppfödare och gav dom bröd direkt från handen till deras näbbar. Mamma ser här sa hon bara och sträckte fram lite bröd och väntade på att någon skulle ta det ur handen på henne.
När brödet var slut sprang vi bort till lekplatsen och lekte i några timmar. Det var lagom mycket barn och Leo hittade ganska snabbt en kompis som han lekte med hela tiden. Leia försökte hänga på så gott det gick och grabbarna ville ha med henne.
Det är en otroligt skön syn, aldrig att hon inte får vara med. Det är äkta syskonkärlek mellan mina barn.
Tillslut blev Leia hungrig så vi sa hej då till våra ny funna vänner och åkte till Max och beställde mat som vi sedan åt hemma vid "moffa".
Morfar hade nämligen ringt och sagt att jag hade fått ett stort blombud.
(Blommorna var enorma och otroligt fina, tack snälla du?!)
Mätta och belåtna insåg vi att solen ännu sken och det var varmt så vi beslöt oss för att åka hem och gå på "vår" lekplats istället. Även där hittade barnen några kompisar ifrån dagis så dom lekte sig svettiga och hade super kul.
Runt 17 insåg jag att jag behövde handla och barnen ville INTE följa med eller gå in så kära "moffa" cyklade bort till oss och lekte med dom i parken tills jag kom hem igen.
Ikväll har vi haft mys i soffan, Leia somnade i min famn tidigt efter en heldag i friska luften.
När hon somnat ville Leo att vi skulle träna lite i hans bok där han skall lära sig Alfabetet och få guldstjärnor. Vi satte oss på golvet framför tvn och kämpade på för fullt. Hela 3 guldstjärnor orkade vi med ikväll innan vi beslöt oss för att bara måla istället.
Gitty kom och höll oss sällskap ett tag sedan kom även Älsk och vi såg på film när Leo somnat.
Nu ligger man själv i sängen och är dödstrött men hjärnan är på högvarv.
Anledningen är simpel. Det är för mycket på samma gång och då får man inte riktigt grepp om något utan allt blir bara som en stor jävla massa utan substans.
Det är lite som en kastrull popcorn som poppar, locket skakar för att det är något som vill ut. Så är det med mina känslor, jag vill inte visa mig ledsen och sårbar inför mina barn men nu har jag fått lära mig att det är nyttigt. Mycket nyttigare än att gå och vara spänd och kanske irriterad utan att dom vet varför men tydligt känner av det.
Ikväll brast det för mig, jag kunde inte längre hålla tillbacka alla känslor utan tårarna var tvungna att få komma ut.
Jag ringde då hit Gitty för att få prata av mig lite och bara ha någon där. För ibland känner jag så, jag vill bara krypa upp i mammas famn som när man var lite och gråta och gråta utan att behöva säga ett ord. Bara tömma allt och sen resa sig starkare igen.
Jag är jättedålig på att gråta, när jag gjort det innan har jag aldrig haft någon som brytt sig utan som suttit kvar framför tvn eller datorn. Det har gjort mig till en människa jag inte vill vara, en människa som stänger av alla känslor mot andra och vägrar visa mig svag. Det är en brist och ingenting annat. Jag är rädd för att när jag gråter få höra att jag är larvig eller bara känna mig så jävla ensam.
Det räcker med att någon bara håller om en när man är ledsen, dom behöver inte säga något utan bara finnas där.
Jag har inte haft det på några år, jag har förvandlats och måste bli "människa" igen.
Det handlar inte om att jag är känslokall, tvärtom. Jag är fruktansvärt blödig och har lätt att gråta, men jag kväver mina tårar tills det svämmar över.
På senaste tiden har det blivit så att jag kan ha sett en dokumentär, film eller hört en låt som får mig berörd till tårar och när jag väl gråter pga något som egentligen inte har med mig och mitt att göra blir det lättare och då kommer allt. Då gråter jag för att jag samlat inom mig och velat gråta för innan.
Jag är bara människa med fel och brister, jag är inte omänsklig utan för mig kan det också bli för mycket.
Att jag sedan råkat vara gift med en framgångsrik fotbollsspelare, startat en blogg långt innan han var det och skriver om mitt liv berör många. Hade jag istället varit gift med en kille från Roma (socken på Gotland) och skrivit precis likadant som nu hade ingen brytt sig eller haft åsikter om hur öppen jag är.
Att han nu råkar vara den han är och jag skriver som jag gör sticker i ögonen på folk, det kan jag förstår för folk man läser om och ser på tv skall ju vara "förebilder", omänskliga och perfekta utan fel och brister.
Tyvärr är inte fallet så, tyvärr finns det (som bevisat) många "kända" personer som begår stora misstag och kanske kommer undan med det för att dom är just dem dom är, vad vet jag.
Jag tänker inte låtsas som mitt liv är guld och gröna skogar, jag är bara jag och vill inte vara någon annan även om jag ibland skulle vilja ömsa skin som en orm.
En dag kommer mina ord höras på betydligt större sätt än här på bloggen, enbart för att många av er har stöttat mig till det och ger mig den dagliga peppen jag behöver för att orka. Utan mina barn, mina familj, mina vänner och er hade jag aldrig klarat allt som pågår just nu.
Än så länge är det en lång bit kvar, det värsta börjar kanske nu men jag vet att när detta är över kommer jag kunna andas ut igen och avsluta mitt skrivande (inte här på bloggen så klart).
Ge mig själv en klapp på axeln och säga:
"My, du klarar ta mig fan allt!".
