Nu är dagen här som jag fasat för enda sedan brevet låg i min brevlåda.
Jag är inte redo och jag kommer förmodligen aldrig känna mig redo, men det är något jag måste ta mig igenom för att bli människa igen.
Svar kommer jag aldrig få, men jag kan kanske kan lära mig att leva med det.
Jag tror inte ens att han som orsakat allt detta har svaren, det har han aldrig haft innan så det är bara att acceptera.
Nu häller vi lite salt i såren och sen kryper jag upp i en trygg och varm famn ikväll och får känna mig älskad igen.
Det kommer vara värt det.
Helt plötsligt kändes livet lite lättare, MTV började spela en låt som jag inte på något tänkbart sätt kan stå still när jag hör.
Nu dansar jag in i vardagsrummet istället och tar den har dagen med en klackspark. Det klarar jag väl?
