När allt gammalt dras upp till ytan igen så kommer samma hemska känsla tillbax igen, klumpen i magen och tårarna som rinner.
Jag hittade gamla mail ikväll ifrån tiden jag bodde på Gotland när jag väntade Leia och vi var i samma situation.
Tårarna rinner och rinner.
Alla ord, alla lögner, allt var ett jävla spel som tydligen gick precis lika bra att spela som alla datorspel.
Det som är skönt med mailen är att jag verkligen får svart på vitt vilket pinsamt liv jag levt, hur dum jag varit och hur godhjärtad jag varit.
Jag har kämpat för barnens skull, jag har levt med hoppet om att EN dag så kommer han ändra sig.
Idag vet jag att den dagen inte kommer komma eftersom jag inte är först och knappast sist som varit här med samma person.
Saknaden av empati och medkänsla eller respekt är obefintlig.
Något annat som jag hittade ikväll var över 50 mail ifrån några av er bloggläsare som hamnat under fliken "Annat" på mailen så jag har inte sett dem och därför inte svarat.
Men ikväll har ni fått svar och jag fått tillbax mycket styrka.
Ni är underbara och era ord kommer jag bära med mig genom hela livet och njuta av.
Många av er påpekar att jag skall fortsätta stå upp för mig och barnen och vara den jag är.
Absolut, jag är envis och jag är redo ( så redo man kan bli). Jag gör det här för mig och barnen, jag vet vad jag kämpar för och det är värt all styrka och kraft jag har.
Tack igen, ni är underbara!
