Idag gick det bättre än förväntat vid doktorn. Dock har hon inte fått något svar ifrån varken ortopeden eller röntgen.
Jag har inte kunnat känna idag om jag haft ont för mina ben har värk ändå, underbara träningsvärk.
Innan jag hämtade barnen på dagis åkte jag iväg med mitt CV till en person, det lät lovande så nu håller jag alla tummar i världen.
Barnen var trötta idag så vi bestämde oss för att käka mellanmål framför "Tingeling" i soffan innan vi gick till lekplatsen.
Väl på där höll jag på att frysa ihjäl trots raggisar, dubbla tjocktröjor och jacka, hösten är här på riktigt nu. Det är ännu storm förresten.
Efter någon timme gav jag upp och lockade med mig barnen hem med hjälp av lite godis.
Barnen hoppade in i duschen och jag lagade mat med Melissa på hög volym.
Sen kom han, äntligen.
Leo hade helt plötsligt duschat klart och när Leia oxå fick syn på honom var hon också klar.
Alla hade uppenbarligen längtat efter honom.
Han hade med sig en present till barnen, inte vilken present som helst utan "Rio" filmen som vi hade bestämt att vi skulle få tag på ikväll. Barnen sken upp och en våg av värmde svepte över mig.
Även jag gick två underbara presenter av honom, två ringar från samma märke. Ena som var täckt med stenar och på den andra stod det inbankat "ÄLSKAD".
Mitt hjärta slog dubbla slag och jag fick anstränga mig för att inte gråta.
Han får mig verkligen att känna mig älskad, hans närhet, ord och underbara sms får mig alltid att må bra igen.
Idag hade jag ett jobbigt telefonsamtal med en utav alla "gamar" i journalistvärlden, minuten efter ringer han. Han hör direkt att det inte är bra, men jag säger som vanligt att det är bra. Han känner mig så väl att han börjar prata på om rör och avlopp för han vet att jag inte vill prata om det just då.
Vi pratade ganska länge och kom på att vi båda satt i varsin bil och skulle möta varandra på vägen.
Vi fortsatte att prata, jag var på lite bättre humör. Sen möttes vi, jag såg honom tydligt och han gjorde att hjärta till mig med sina fingrar. Då fick jag tillbax det lugn jag får av honom, han lyckas alltid!
Något jag kommer bära med mig resten av livet är ett starkt minne ifrån i feb./mars i år. Jag hade hållt inne med alla känslor, inte gråtit, inte skrikit, inte pratat. Allt kom på en gång, tårarna bara rann och jag fick ett sånt tryck över bröstet som om jag hade den svåraste form utav astma. Min bror kom, alla var där och försökte lugna mig.
Som vanligt lyckades min bror prata mig " i form" igen innan han åkte. Jag kommer ihåg hur jag låg på övervåningen i bäddsoffan som vi sov i när han kom in till mig. Han la sig bakom mig, nära mig och höll om mig hårt. Jag grät och han viskade i mitt öra, " Jag har dig och jag släpper dig aldrig!" sen pussade han mig i nacken några gånger och det var det sista som krävdes för att jag skulle känna mig trygg igen.
Nu har jag han här brevid mig i sängen, jag är trygg igen!
