Jag har ändå i princip varit gift med sporten i 5 år så det är väl inte underligt att det har satt sina spår. Oavsett vad så kan man inte ta ifrån fotboll den underbara känslan den ger en, glädje, sorg, stress och lugn. Jag saknar att få sitta på hel spänn och bara skrika rakt ut av glädje eller frustration. Känna hur alla supportrar oavsett klubb skriker sig hesa för sina lag varje match.
Det är en stämning som inte går att förklara om man inte varit där. Att åka ner till tjejerna i HBG för att se sista matchen och förmodligen matchen som ger HIF guldet lockar enormt just nu. Förra året fick vi inte uppleva det, i år får vi inte uppleva det på samma sätt men känslan kommer nästan vara den samma när man sitter där igen.
Det får nog bli så!
