Det finns inget jag kan göra längre mer än att lyssna på min psykolog.
Jag måste sluta lägga mig energi på att han inte hör av sig till barnen eller sätter dom först.
Alla hans svek mot dom göra så förbannat ont, mer än alla gånger han svikit mig ihop.
Denna helg skulle han komma men hörde inte ens av sig om hur det blev innan jag skickade ett argt sms och ifrågasatte hur han tänkte.
Att åka till Hbg och visa upp sig går förbannat bra, men att åka till lilla Gotland som man lovat sina barn skiter man i.
Jag tackar Gud för att mina barn har massor av andra som älskar dom och sätter dom först i alla lägen.
Ni vet vilka ni är, jag älskar er!
