Sedan i Måndags har jag känt mig skakig och snurrig i huvudet. Jag har trott att det berott på sömnbrist som vi alla småbarnsföräldrar lider av, men jag tycker ända jag sovit relativt mycket för att vara jag.
Kanske är det mitt låga blodtryck som spökar igen eller mina dåliga matvanor och överdoserande träning.
Jag vet att allt jag skriver nu bara är tomma ord och ett sett för mig att fly ifrån mina djupare problem.
Att få ett datum till något som kommer vara den värsta dagen i ens liv över en månad längre fram tycker jag är hemskt men förståligt.
Just nu snurrar allt och alla innersta känslor driver mig till vansinne. För första gången vet jag inte om jag kommer orka kämpa till slutet, för den dagen kommer bli slutet på mitt tidigare liv och början på något nytt.
Jag har familj, vänner, pojkvän och er som står bakom mig men som vanligt vill jag orka och klara allt själv.
Detta är mina sämsta egenskaper, att jag inte kan gråta "mina egna tårar", tror att jag klarar allt själv och har förbannat svårt för att berätta hur jag egentligen mår för dom i min omgivning.
Varje dag säger jag till mig själv att jag skall berätta mina djupaste tankar eller om någon frågar hur jag mår så skall jag vara ärlig. Inte lysa upp som en sol och säga "det är bra tack, hur är det med dig?".
Detta handlar alltså om mina närmaste, med bekanta vet man att alla köra samma repliker. Skulle någon man bara känner ytligt svara "Jag mår så jävla dåligt", skulle man blivit helt paff och inte veta hur man skulle bete sig. Så funkar vi av naturen tror jag.
Min äldsta och bästa vän läser av mig även över telefon, hon ringde idag när hon gick till jobbet och vi pratade på ett bra tag. Hon frågade så klart hur jag mådde, jag svarade som vanligt "Bra", hon sa "My gör du verkligen det, jag tror inte det". Så var vi där, jag skulle öppna mig och berätta hur jag mådde. Dem "lättaste" frågorna eller tankarna delade jag med mig av, men det som ligger där inne och gror kan jag inte få ur mig. Så många gånger som jag försökt med alla möjliga människor, men hela käken låser sig på mig och jag får inte fram ett ord. Jag kan gå och förbereda mig att det här och det här skall jag säga när jag skall till min psykolog, sen sitter jag där i stolen och allt blir bara tomt. Alla känslor försvinner och jag stänger av.
Han påstår att jag är en känslomänniska och att jag har lätt att förstå och ta hand om andras känslor (b.la mina barns) men mina egna skjuter jag undan.
Till när?
När skall jag plocka fram skiten och bara spotta ur mig allt, skrika, gråta och kasta saker omkring mig när ingen ser?
En dag kommer bägaren rinna över det vet jag, men när?
Jag har lovat mig själv att om jag inte fått ur mig allt när den utsatta dagen är över så skall jag berätta precis allt. Då skall allt rensas undan och jag skall kunna andas igen.
Det kanske kommer vara värt att må piss i en månad till, men sen är det över och då skall jag aldrig må så som jag mått dom senaste 5 åren igen.
Eller hur?
