Det har blivit som mitt revir och där skall ingen annan komma in utan tillstånd.
Jag trodde att jag hade lyckats, att min mur var så pass hög att ingen bara kan klampa in men uppenbarligen hade jag fel.
Just där och då blev jag så paff att jag inte riktigt visste om det var på allvar eller om det var ett skämt. I min värld så frågar man om lov innan man gör något som berör en annan människa.
Idag kom ångesten tillbax igen och min mamma kom till undsättning.
Jag fick gråta i hennes famn medans hon bara höll mig sådär hårt om man vill att någon skall hålla om en när man är ledsen.
Som vanligt så visar jag inte något för mina barn utan håller dom utanför alla känslor även fast jag blivit tillsagt att visa dom att även jag kan vara sårbar.
Mina planer var att åka och träna men halvvägs dit så fick jag jättedåligt
samvete för att jag åkte iväg för att dämpa min egen ångest när jag precis träffat barnen igen efter att inte ha haft dom på två dagar. Det blev istället att jag svängde in på Maxi och handlade filmer till dom och massa godis.Nu har min orimliga pojkvän kommit tillbax efter sin match så vi skall fortsätta att se the OC och jag skall söka lite trygghet hos honom.
