Igår ville inte vädret bestämma sig om det skulle vara fint eller iskallt.
Medans solen var framme passade vi på att springa ner till lekplatsen.
Vår morgon började med att vi tända massa ljus, satte på oss våra Ziperalls och åt frukost i soffan framför Shrek.
Vi kröp ihop nära varnadra och bara mös medans regnet slog emot fönstret.
Det är kvalitetstid om något, när allt får vänta. Alla måsten och ska läggs åt sidan och man bara njuter av livet precis här och nu.
När Liam hade slutat dagis och Noelia jobbet kom dom hem till oss för att leka lite.
Noelia var dock helt slut så hon somnade gott på soffan medans jag passade barnen.
Efter att tag var det dax att fixa käk, Noelia ställde sig vid spisen och jag åkte iväg till affären med Leia.
Hela dagen drogs jag med ett förbannat illamående som vägrade att ge med sig, så när jag kom hem ifrån affären slängde jag mig på sängen och sov i 15 min innan maten var klar.
Efter maten hade mitt illamående smittat av sig på Noelia så vi båda var mer döda än levande medans barnen sprang runt glada och lekte.
Vi satte kvar vid bordet ett tag och pratade om hur enkelt allt är när man är två.
Man hjälps åt med barnen, maten, handlandet av saker och man ger varandra tid att vila. Det är så det skall vara, men vi både insåg att så hade ju verkligen inte våra tidigare relationer sätt ut. Men nu vet vi vad vi vill ha framöver.
Inget mitt och ditt, utan vårt.
Att kunna få dom där 10 minuterna själv i sängen räcker för att piggna till igen och orka med så mycket mer. En lagar mat och en diskar eller att man gör det tillsammans för en att känna sig mer som ett.
Samtidigt som det är underbart att vara två så kommer alla krav och måsten, något som känns skrämmande.
Jag är van att vara "själv" och göra allt själv, tvätta, diska, laga mat, vika kläder ,städa osv. Jag trivs så, när allt är på mitt sätt och jag gör det när och hur jag vill.
Självklart vill man ha någon som hjälper en man risken är att man får någon som förvärrar allt genom att slänga kläder här och var eller lämna saker där han sitter/står.
Det är jag inte redo för, absolut inte.
Att hitta en ny när man har barn är otroligt skrämmande, att han skall älska ens barn som sina egna, ta det ansvaret som krävs och se det som vårt är nog inte det lättaste.
Jag tror att vi mammor har svårt att "låta" någon ta det ansvaret samtidigt som jag tror att killarna inte riktigt är redo för det.
Det kan inte vara lätt att hitta en tjej som är ett/två barn och helt plötsligt bli en familj.
"Jag handlar med mig mat hem" eller "Åk och handla du, jag tar barnen" vill man skall kännas som en självklarhet.
Att just hjälpas åt på ett annat sätt när barn är med i bilden är otroligt viktigt för att det skall fungera i längden för annars är risken att det kanske känns som man har 2/3 barn istället.
Vi kvinnor begär kanske otroligt mycket, men det är så vi är skapade. Våra mamma-instingter tar över.
Om man är ensamstående pappa tror jag att det är otroligt mycket lättare att hitta en ny, just för att (dom flesta) kvinnor som har lite livserfarenhet har mamma-instingten.
Jag är iaf otroligt glad och tacksam att jag har någon att krypa upp vid, att mina barn har någon att leka med och börja känna trygghet hos.
Resten får komma när det kommer, vi måste bara bli redo för det alla fyra.
