Vi människor är så små i denna värld, vi tror att vi kan styra och ställa. Att vi själva planerar vårat liv och våra öden. Naturen är så mycket starkare än alla oss tillsammas.
När en Tsunami slog till mot Thailand dog oändligt många människor, människor skadades för livet. Förlorade sina familjer, vänner, bekanta.
Alla som var där då måste nog stanna upp, känna hur det brinner i bröstet av rädslan för vad som skulle kunna hänt och vad som ände en.
Vi som inte var där, som bara har lyssnat, gråtit och känt i enbart medkänsla lider av detta. Oavsett vem man är så blir man berör.
Jag kan bara tänka mig paniken hos alla människor som inte vet vad som komma skall, för dem som inte vet om deras anhöriga är i livet!
Efter en sådan händelse, där man verkligen ser döden i vitögat borde man vara oerhört rädd om det man har, dom som finns där för en och veta att man fan inte är odödlig och att allt kan försvinna förbannat fort. Dom flesta tänker nog precis så, är tacksamma för livet och vad livet gett en.
Andra lever som om det aldrig hänt!
Det gör ont i mig och jag ber för allt vad jag är värd att alla människor där nere skall komma undan så "lindrigt" det bara går och att denna våg snabbt som fan försvinner...
I Sverige är det lugnet före stormen!
