Det är några som är här inne och är nyfikna som stör sig enormt på vad och att jag skriver.
Jag förstår varför ni kommer in hit dagligen. Människan tycker om att hitta fel och brister hos andra. Kunna gömma sig under "Anonym" och bakom en skärm när man slänger ur sig både det ena och det andra. Det är lättare att ge kritik än beröm. Ser man en person med en snygg jacka på stan säger man förmodligen ingeting till polaren man går med, men ser man en person med en ful jacka på stan så slänger man garanterat ur sig det.
Detta är en sida som ni själva väljer att gå in och läsa på, varför gör ni det om ni inte gillar det ni läser?
Varför tycker vi att det är så kul att sparka på någon som redan ligger?
För att vi älskar det, vi älskar att se andra misslyckas och må dåligt. Statistiken ökar, både på gott och ont tror jag.
Jag är ändå förvånad av hur många utav er som mailat mig och vågar visa vilka ni är. Det är ni som är öppna som betyder något. Ni andra, er som jag inte publicerar eller lägger energi på det är ni som är bittra!
Det är ni som lägger er energi på att skriva en sur kommentar, lägg er energi på sånt som gör er glada.
Jag skriver öppet här för att jag mår bra av det av dom enkla anledningarna att jag vet att jag hjälpt andra i liknande situationer och att jag visat andra att man klarar allt, vi är starkare än vad vi tror.
Det kan självklart vara jobbigt för vissa anhöriga att läsa det jag skriver, men samtidigt är det kanske dax att öppna ögonen lite. Jag får så mycket positiv kritik av vissa här så det förgyller mina dagar. Jag mår inte bättre av att folk skriver massa skit om A, den enda som kan påverka mina känslor och tankar runt detta är jag själv. Men jag anser att folk har rätt att få veta vad som döljer sig bakom det fina skalet, att bara för att man är ett namn och har det relativt bra ställt betyder det inte att man kan köpa allt i världen. Inte sånt som är äkta!
Några påstår även att jag är ute efter pengarna och att jag levt på hans pengar. Jag har levt på hans pengar, det kan jag inte säga något om men vi har även levt mycket på mina föräldrars pengar då våra inte räckt. Jag har fått bett att låna hans kort eller att han skall följa med och handla varje gång jag skall handla mat, tamponger, medicin eller kläder till barnen. Han har ofta sagt åt mig att unna mig något själv, köpa något till mig själv och inte bara till barnen. För mig räcker det, jag och han vet hur jag levt. Hade jag varit ute efter pengarna hade jag väl inte valt att lämna honom nu när han förmodligen kommer flytta och kunna tjäna bra med pengar. Nu om någon gång hade jag väl valt att stanna kvar. Men jag valde att gå, jag tackade för mig och förklarade att jag förtjänade bättre. Ett värdigt liv, med kärlek, ärlighet och respekt!
Jobb, jag nej jag har inte jobbat under dem här åren. Jag arbetade när vi skulle flytta till Solna, men fick sjukskriva mig och sen sluta pga min graviditet med Leo. Jag var sängliggande i nästan 4 månader. Sen när vi kom upp till solna var allt nytt, jag var långt gången och vi höll på med boende. När vi flyttade till Gävle och Leo blev så stor att det var dax för dagis och jag äntligen skulle få chansen till att arbeta blev jag gravid med Leia. Samma visa igen, sängen i 4 månader. Leo fick tom gå full tid på dagis pga att jag inte kunde ta mig ur sängen. När jag blev lite piggare hamnade jag och A här vi är idag igen. Jag och Leo bodde på Gotland 6 månader nästan och flyttade hem till Gävle lagom Leia skulle födas.
Sen är man mammaledig minst ett år, det var alltså nu i somras. Då var vi här igen. Jag och barnen var på ön medans han roade sig i Gävle. När Helsingborg kom upp på tapeten skulle det bli en nystart, barnen skulle få dagis, jag jobb och vi skulle få det hur bra som helst.
Vi bodde på hotell och camping i nästan 2 månader innan vi köpte vårt hus. Väl där började vi leta dagis, tillslut fick vi ett och barnen skolades in. Detta var i slutet på september, i ett hus med miljoner saker att göra. Vi bestämde då att vi skulle få ordning hemma, sagt och gjort. Jag plockade ur flyttkartonger och inredde hela dagarna. Det sista vi gjorde var att fixa vardagsrummet nere bara veckan innan vi åkte till Gotland vid jul. Men jag har sökt jobb under tiden. Men som alla vet så växer inte jobb på träd. Att sen få ett jobb där man inte kan jobba vissa kvällar, helger, springa ifrån när det är sponsorgrej eller något annat som kommer upp under en dag är det ganska svårt att bli anställd. Samma sak att anställa någon som kanske flyttar närsomhelt.
Eftersom vi hela tiden varit helt ensamma så är det alltid så att jag måste ta barnen och vara hemma med dom. Inte mig emot, men det är svårt att få en fungerande vardag. Vi hade bestämt nu att jag skulle börja plugga till nagelteknolog efter träningslägrena men vi vet alla hur det blev med det.
Jag älskade att jobba, A berättade ofta hur trött han blev på mig när jag kom hem från jobbet och var helt lyrisk av allt som hänt och alla jag pratat med. Min dröm har inte varit att gå hemma helt jävla ensam med två små barn. Jag har velat vara en egen person, A vet hur ledsen och jobbigt jag tyckt att detta varit så än en gång känner jag inte att jag borde ha dåligt samvete för att jag inte kunnat arbeta.
Jag får ofta frågan om jag tänkt på vad mina barn kommer känna om det jag skriver här när dom blir stora.
När mina barn är så pass stora så dom kan gå in här och läsa (om den ännu är kvar då) så vet dom redan allt detta. Jag kommer aldrig ljuga för dom om varför det blev såhär, samtidigt som jag inte kommer säga att deras pappa inte älskar dom.
Jag kan inte skydda dom från sanningen och jag hoppas att pappan den dagen kan ta sitt ansvar och svara på deras frågor och funderingar.
Varför skall jag spela att spel för att hålla någon fasad uppe, vad är skillnaden på vad jag skriver ni och vad jag gjorde för två år sedan?
Jag har alltid varit ärlig och stått för mina åsikter här på bloggen på gott och ont.
För mig är A pappan till mina barn och har alltid varit, det vet han och det har han alltid varit glad för.
Sen att han slagit igenom nu i höstas har inget med mitt bloggande att göra.
Nu svarade jag på några frågor i alla fall.
Jag säger det igen, jag kanske är bitter, arg och ledsen här på bloggen, men jag står för det.
Ni som gillar att sparka på dom som redan ligger, stör er på min öppna blogg och mig. Sluta läs, jag har inte bett er.
Kontrollera er nyfikenhet.
