Det känns jävligt skumt och jobbigt. När jag åkte där ifrån var vi glada, längtade efter att komma hem igen och såg fram emot en vår och sommar i vårt nya hus. Vardagsrummet nere hade vi precis blivit klara med, gardinerna satt jag upp bara någon dag innan vi åkte åt olika håll i världen.
Nu har det varit några andra damer där och bor en ny där. Bland mina och barnens saker?
Det skall bli skönt att få hem det, samtidigt som jag bara kommer vilja kräkas när jag går in där.
Men det är något jag måste göra och det kommer nog vara skönt när det är gjort och vi gjort upp med huset.
Jag kommer väl säkert få åka ner en gång till för att hämta mer saker när allt är klart.
Kanske kunna åka ner för att se någon match med barnen om vi får en fungerande relation tills dess. Tvivlar starkt men man kan ju hoppas för barnens skull.
Jag vet att detta inte kommer vara sista gången, detta har varit likadant långt innan mig och jag är inte slutet. Det blir för många krossade hjärtan och ledsna ögon.
Alla ord som träffar precis rätt, som får en att känna sig som den enda, som den bästa och finaste. Alla går vi på det, alla köper vi det men vi går inte in på djupet, vi lyssnar inte på vad som sägs för vi vill inte veta. Vi ser ju inte det. Vi ser ju en helt annan, en underbar människa som får en att känna det där extra. Men en dag står man där och känner sig totalt grund lurad.
Jag är övertygad om att jag kommer må så mycket bättre och känna ett inre lugn utan oron för att hela tiden veta att det finns någon annan i bilden.
Men samtidigt är jag säker på att jag behöver hjälp för att ta mig dit, jag behöver svar. Så många svar!
"Han är inte min framtid, men han skulle bli pappa till mina barn!"
Ibland och för många fall nu för tiden så är det just så!
