Mina barn lever ett väldigt underligt liv och har gjort det enda sedan som föddes. Leo har fått flytta runt en massa pga olika omständigheter och när jag väntade Leia så bodde han och jag på Gotland i 6 månader pga samma anledning som nu. Han behöver en fast punkt, en trygghet och ett nätverk. Jag jobbar för att hitta boende och dagis här på ön där dom har dem flesta runt omkring dom. Men en viss man har bestämt sig att sätta sig emot allt jag säger och gör så det är ingen lätt process. Han kommer ner hit över en dag för att överraska sin mamma, gå på möte, åka på privat husvisning och sist träffa sina barn. Det gör ont i mig att JAG måste fråga om han vill ha barnen, om dom skall sova med honom osv. Varför kan man inte ta sitt ansvar och vara rädd om det man har, istället för att leka bort sina barn och sitt liv?Jag vet att jag inte borde skriva om sånt här men jag blir galen på alla lögner och arrogans.
Han sa till Leo att han skulle åka hem så därför skulle jag hämta honom. Någon timme senare ser vi han glida runt på stan med sin bror istället för att vara med dom. Det gör ont i en när man hör sin son fråga " Mamma varför får inte vi vara med pappa?". Nej köpa dyra kläder, mobiler, bjuda tjejer till sitt hus och fika upp sina pengar går bra. Men se till att sina barn har mat på bordet, blöjor och välling är inget man prioriterar. Jag förstår inte hur folk runtomkring bara kan stå och se på. Eller vet dom egentligen inte vad som händer?
Den här killen har stor betydelse i mina barns liv just nu, Leia kramade om honom förra veckan och sa "Älla dig". Leo älskar att bygga med lego, spela fotboll, bandy och sitta vid honom och spela gitarr.
Jag försöker vara stark inför dom, försöker hålla dom utanför. Men jag har fått höra från både folk som gått igenom samma sak, psykologer, barnpedagoger osv att jag måste ha en öppen kommunikation med dom. Även fast dom är små så förstår dom. Det är okej att jag gråter framför dom, jag måste bara förklar varför jag är ledsen och hela tiden uppmärksamma dom på att inget av detta handlar om dom. Jag måste finnas där, vara lyhörd och ha en öppen syn för deras känslor och tankar. Jag tycker själv jag läser mina barn väldigt bra och låter dom skrika och slå ibland så dom också kan få ur sig alla jobbiga känslor dom bär på. I slutändan så vet jag att vi är starka och kvällen kommer avslutas med massa pussar och kärlek.
Jag är otroligt glad att dom har varandra. Dom pussas och kramas. Dom går igenom detta tillsammans och söker tröst hos varandra samtidigt som dom har någon att leka med nu när dom inte har dagis.
Den här lilla tjejen skiner oftast som en sol, när man mår som sämst kan hon bara le mot en och hela världen känns helt plötsligt underbar.
Den här lilla killen säger så kloka saker. Mer än vad hans pappa vill förstå. Varje kväll kryper han nära mig, berättar något han känner säger att han älskar en. Han vill inte att jag skall vara ledsen för vi har ju varandra, jag, leia och du mamma!
Den här killen har funnits i mina barns liv ända sedan dom föddes, han har alltid tid för dom, sätter alltid dom först och skulle aldrig svika dom. Han leker med dom, kramas med dom och ger dom hela tiden den trygghet dom behöver från en kille. Han är otrolig och jag är så jävla glad att just jag har honom som min absolut bästa vän!
Det börjar äntligen bli vår och snön börjar försvinna vilket underlättar allt. Vi kan vara ute och leka, äta mat ute, åka ner på hamnen och köpa glass. Jag är så glad att det är påväg mot ljusare tider både i naturen och i mitt liv.
Jag är egentligen väldigt glad för mitt liv jag har nu, med undantag för vissa bitar och ett visst beteende. Men jag känner att för varje dag jag vaknar är jag ett steg närmare mitt mål i livet. Att må bra, ha vänner, familj och mina barn runt mig. Jag börjar få tillbax allt jag förlorat under dessa 5 år. Jag börjar få självkänslan och självförtroendet tillbax (vilket ni hjälper till med enormt mycket!). Jag är tacksam för livet, med hopp om att snart hitta eget boende till mig och mina små diamanter!
Vi kommer känna äkta lycka, vi kommer må bra på riktigt och inte behöva gömma oss bakom någon fasad och veta hur ensam man egentligen är.
Det här är äkta, det andra var en illusion om att duga för den man är.
För vem fan är man, där inne bakom det hårda skalet?
