En skrämmande artikel i aftonbladet idag. Läs här.
Om att pappor skadar sina barn genom att vara sig själva?
Skall man skratta eller gråta?
Jag tror verkligen inte att det är en fråga om vilket kön man har utan enbart om personlighet och från individ till individ.
Det enda jag kan köpa och har hört mycket om innan är att barnen har en grundtrygghet hos mamman eftersom det blir ett speciellt band.
Barnet har legat i mammans mage i 9 månader (om det går som det ska), har hört mammans röst och har redan ett starkt band vid födseln.
Om pappan sedan finns där och bidrar med trygghet och kärlek under de första åren så tror jag absolut inte att barn känner sig mindre trygga med sin far.
Sen tror jag att det är jätteviktigt att pappan utnyttjar sin pappaledighet för att få just det starka banden med sina barn, men även för att se hur det är att vara hemma hela dagarna med barnen.
De pappor jag har pratat med som varit pappalediga har själva sagt att det varit det bästa dom gjort men samtidigt har dom varit helt slut efter en dag.
Ifrån dessa pappa tror jag inte kommentaren kommer "...du gör ju iaf inget på dagarna!". Dom vet bättre idag.
"Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan."
Jag förstår inte ens hur hon/dom kan säga så, varför skulle pappor av någon anledning inte förstå hur sköra barn är?
Det har väl också enbart med personlighet att göra.
Hur många mammor finns det inte som är alkoholister eller tablettmissbrukare, skulle det på något sätt vara bättre för barnen?
Det finns så många bra pappor ute i världen, som är lika bra om inte tom bättre än mamman.
Detta är inte en fråga om kön, detta är enbart en fråga om personlighet.
Det finns båda mammor och pappor som sätter karriären först, som är otrogna, misshandlar, sviker och prioriterar fel.
Frågan är otroligt viktig, min långt ifrån så svart och vit som hon vill få det att låta.
Sitter just nu och kollar på "Den hemliga miljonären", jag älskar alla dessa program och i pausen fick jag se att "Sofies Änglar" drar igång snart igen.
Tänk att folk måste få sig en sån otrolig tankeställare för att förstår att andra människor behöver hjälp och trygghet.
"Det finns ingen människa som klara sig utan jobb, inte pengarna utan sysselsättningen", säger drogfria Kjelle.
Det kan jag stryka under med 100 gånger om.
Folk som har/har haft dessa problem på denna nivån vet vad livet handlar om, vad som är värt något.
Om dom håller sig drogfria så tvivlar jag inte en sekund på att dem skulle vara en dålig pappa. Jag tror att dom värdesätter allt dom har 100 ggr mer än "oss andra".
Varför är vi så?
Varför måste man förlora det man har eller hamna i en "nära döden situation" för att visa uppskattning?
Allt detta påminde mig om ett gammal inlägg jag skrivit om hur jag tänker och fungerar.
Det hittar ni här.
Googla det och se vad ni kan göra.
Man blir inte lyckligare för att man har dyra bilar och maffiga väskor.
Man blir lycklig när man ser andra lyckliga och man känner att ens existens är viktig.
