Eftersom jag missade första avsnittet av Sofias änglar så har jag suttit uppe och sett det i natt.
Tårarna rinner ännu och jag kan inte riktigt finna ord för programmet.
Jag har fått bevisat för mig att änglar finns på riktigt, och med det syftar jag till största del på Göran som var först på plats vid olika och deras otroliga grannar som har byggt en hel väl till Johan för att han skall kunna ta sin vanliga promenad med rullstolen.
Efter programmet gick jag in för att kolla hur det hade gått för Johans och hans underbara fru samt barn.
Och där fick jag det bevisat igen, får människor med svåra problem hjälp, stöd och glädjen dom behöver i livet så kan under inträffa och mirakel ske.
Detta har hänt Johan, han satt upp med bra hållning, har pratade, skämtade och utstrålade en riktig vinnarskalle.
Ibland tänker jag på att jag kunde varit där hans fru var, vi hade änglavakt och hamnade aldrig i situationen vilket jag är otroligt tacksam för.
Tankarna går i spår med hur mitt liv hade sett ut idag om det näst värsta som kunde hända faktiskt hände.
Jag vill inte ens tänka tanken och är glad att han kan springa runt och leka med sina barn.
Vad gnäller vi om, vi som egentligen har det hur bra som helst?
Hur kan det vara så att dom som faktiskt har det sådär förbannat jävla skit tungt inte gnäller utan bara kämpar på och ser allt ifrån den ljusa sidan?
Dom har varit är, där när man inser hur kort och skört livet är så dom värderar allting annorlunda.
Jag önskar att alla hade tänkt i samma banor.
Nu skall jag krypa ner i sängen och faktiskt njuta av det jag har!
Natt natt.
