"Mammor är också människor, men med helt orimliga krav på sig själva"
Just nu är jag förbi av trötthet, mina sömnproblem blandat med barnens är inte en hit kan jag tala om.
Innan jag själv gått och lagt mig har jag varit inne vid Leia 3 gånger när hon vaknat och tryckt ner mig i hennes lilla säng, varpå Leo vaknar och vill ha mig där. Det slutar alltid med att vi alla tre kryper ner i min säng, (eftersom mamma inte kan dela på sig.)
När barnen väl somnat bär jag in dom i sina sängar igen och sjunker ner i min.
Efter ett tag kommer första barnet och när den väl somnat kommer nästa, och där springer jag fram och tillbaks med sovande ungar i famnen som värsta hulken morsan.
Hur mycket jag än springer så slutar det alltid med att min säng är full med små armar och ben kors och tvärs på morgonen.
Det är inte enbart någons närhet dom saknar, eftersom jag har försökt tryckt ner dom i samma säng när dom sover för att se om det skulle funka. Icke.
"Barnen skall lära sig att sova i sina egna sängar!!!" ekar i mitt huvud efter att någon av alla BVC- sköterskor bankat in det där.
Så där springer man fram och tillbaks för att vara den där perfekta morsan, som minsann har duktiga barn som sover i egna sängar HELA natten.
Är mina barn sämre för att dom sover hos mig? Nej jag skulle inte tro det.
Jag har testat "Sova hela natten kuren", Musik, Sagor, Band, Leka-slut-på-dom-innan-läggdags och allt annat hitte på som finns.
Inte fan sover dom en hel natt för det och dom gångerna dom gjort det sedan dom föddes går nog att räkna på en hand.
Eftersom min sömn blir lidande så brister även mammas humör ibland och jag sjunker ner till deras nivå och skriker tillbaks efter att jag sagt till dom 15 ggr att dom inte får slåss, kasta saker, retas, dra ut alla kläder ur garderoben osv.
Som mamma skall man alltid orka, alltid vara pedagogisk och alltid ha tålamod. Om det någon gång brister så innebär det inte att man är en dålig mamma utan mer att man är mänsklig.
Just efter mina utbrott så känner jag mig alltid som världens sämsta mamma, men för att jag inte alltid orkar med allt hela tiden så innebär det inte att jag är elak emot mina barn.
En mamma får också vara trött och ha dåliga dagar bara man förklarar för barnen hur det ligger till och varför det blir så där dumt när mamma skriker tillbaks .
Jag är alltid jättenog med att mina barn skall be om ursäkt när dom gör fel, vilket även jag alltid gör till dom när jag anser att jag gjort något fel.
Så efter våra skrik-attacker kramas vi, myser ner oss tillsammans i soffan och pratar om varför det blev som det blev.
Leia yrar oftast runt och skiter i att jag nyss skrek på henne medans Leo vill lyssna och förstå varför mamma faktiskt blev arg.
Vi är bara människor, bara mammor som alltid skall räcka till, kunna allt, ha tålamod och inte skrika åt våra barn.
Vi ställer helt jävla orimliga krav på oss själva om att vara någon slags idealmamma som inte finns, som inte existerar och som inte ens alla barnpsykologer lyckas vara.
Vi mammor borde sluta ha så hög press på oss själva, våga prata öppet om våra "fel och brister" som mamma och se att nästan alla känner på samma sätt, bara det att man hela tiden vill vara så perfekt.
Så länge vi inte slår, skriker för minsta lilla grej, sätter våra barn i situationer dom inte kan hantera eller utsätter dom för mobbing, hot och liknade så är vi alla bara människor, bara mammor som gör vårt yttersta för att våra barn skall ha det så bra som möjligt.
Alla våra beslut kretsar kring dom, alla våra handlingar speglas i dom.
(Jag är inte så dum att jag inte förstår att det finns undantag, men det är så här jag reflekterar över livet som mamma. Anledningen att jag inte nämner pappor är för att jag inte är någon. svårare är det inte. Men finns det någon pappa, som vill gästblogga om livet som pappa, hojta till.)
För övrigt så har Leia vaknat 5 ggr sedan jag började skriva det här inlägget och bytt säng 3 ggr. Leo har vaknat två ggr och bytt säng två ggr.
Nu ligger vi alla tre i sängen om min yta är väl omkring 40 cm att röra mig på.
Början på en härligt natt med andra ord.
Mammor, sträck på er och var stolta över vad ni skapat och vad ni gör för era barn!
