"Det finns inga vinnare i lekar för två, inga vinnare det är bara så"
Nej jag har inga kommentarer angående landslagets, klubben eller något annat som har med fotbollen att göra.
Jag är uppriktigt så förbannat less på allt tjat om det nu.
För mig så är fotbollen en piss i Nilen i det här sammanhanget, två barn är inblandade i något fruktansvärt och det är där VIKTEN borde ligga.
Att se hur den relationen ser ut och vilket ansvar som egentligen tagits och vad dom är och varit med om.
Jag förstår också att det är fotbollen som är intressant och som granskas, vilket också (tyvärr) är det enda viktiga i denna sjuka värld jag en gång levt i.
Redan där och då ifrågasatte jag hur tränare, sportchefer och liknande agerade i vissa situationer.
Noll medkänsla och enbart pengar och resultattänk.
Dock vill jag passa på att ge all cred till Ola Andersson och Danne i (GIF), där är folk med ett hjärta av guld.
Jag säger absolut inte att alla andra är iskalla Riddar Kato utan enbart att dom lever för sporten mer än människorna som är inblandade.
Jag tycker att dagens intervju med Lennart Johansson räcker som svar även ifrån min åsikt.
Man skall vara en förebild samt prestera för att representera att landslag.
Mer behöver jag inte säga, så nu kan ni sluta att ringa och tjata om vad jag tycker om detta.
Nog om detta dystra ämne.
------------------------------------------------------------------------------------
Idag har det bjudits på lite sol samtidigt som det blåst huggorm, men det hindrade inte oss ifrån att gå ut.
Vi lekte massa nere i parken innan vi bestämde oss för att åka på utflykt.
Målen blev Högklint, trollskogen, Fridhem, Kneippbyn, hamnen och Skrubs.
Vi pratade om allt vi såg och barnen försökte förstå att vi faktiskt bodde på en ö mitt i vattnet.
Efter några timmar höll vi på att frysa ihjäl som Leia sa och beslutade oss för att åka hem till Älsk.
Fram med madrassen framför tvn, täcke, kuddar, popcorn och två filmer hann vi med innan det stod middag på schemat.
Leo ville sova kvar vid mormor, Leia vid Hasse men henne lyckades få med mig hem ändå.
Det är nyttigt att få ensamtid med båda barnen varförsig, svårt men viktigt.
Jag försöker att dela på mig så mycket jag kan, vara både mamma, pappa och kompis på samma gång. Det är en match som inte går att vinna, oavsett hur man vänder och vrider på allt så räcker man aldrig till.
Eftersom mina barn är som dag och natt är det svårt att hinna ge den som är framåt, skriker och envis sitt, samtidigt som den tillbakadragna och tysta skall känna sig uppmärksammad även fast den förstnämnda står och drar i en hela tiden.
Jag tror vi har börjat hittat en bra balans i vår vardag nu och även när jag blev spådd fick jag höra det.
Hon såg att barnen stod mig närmst, att jag och Leo var själsfränder och levt många liv ihop. Hon sa även att vår vågskål började väga jämt och att vi börjar få ett lugn i allt.
Jag känner mig äntligen lugn i mig själv, med min vardag och min framtid.
Det är mycket kvar att jobba på för att bli hel igen men jag har börjat vandra vägen emot lycka och tillit.
Jag litar inte på någon (läs. ny bekantskap) och jag måste verkligen få allt överbevisat för att våga tro på det/dom. Det leder till tjat, tjat och åter massa tjat. Tro mig, det är även jobbigt för mig.
Men jag har märkt en sak, det kom in en person i mitt liv förra året som aldrig svikit mig, undanhållit något eller fått mig att tvivla. Honom litar jag på, honom vill jag ha kvar i mitt liv och han har visat mig att det faktiskt finns killar som är bra.
Får någon mig att tvivla EN gång, undanhåller något eller ljuger så är det kört. Då är all min tillit borta och den går inte att jobba upp igen.
Jag tänker inte gå på samma nit en gång till, små lögner räcker för att jag skall tacka för mig.
Så nu skall jag fortsätta leva mitt "hippi" liv med meditation, yoga, rökelser och min jättebuddha på ryggen.
Det är den jag en gång var och börjar bli igen.
