Den senaste tiden här jag förändrats, det har hänt något med mig som jag inte kan styra över.
Jag gråter, inte normalt utan till allt.
Jag gråter när jag är glad, ledsen, arg, lycklig, stolt. Ja jag gråter för allt, minsta lilla grej.
Vi kan nog inte se en film utan att jag skall börja gråta, antingen för att det är fint eller för att det är hemskt.
Berättar pedagogerna något om mina barn som dom gjort under dagen för jag kämpa för att hålla tillbaks tårarna.
Allt berör mig!
Igår grät jag nästan hela kvällen.
Det började med Biggest loser, sen började ett program med min absolut favorit Jillian Michaels. Hon skulle hjälpa en familj att komma på fötter igen och den 15 åriga sonen i den familjen var en otroligt fin människa. Så rädd och osäker men ändå så otroligt stark och klok.
Efter det programmet kände jag mig inte så stark som jag brukar göra, något var förändrat.
Jag zappade över på 4an och fick de att det var ett program där ett team reste runt i världen och opererade människor med gomspalt och liknande.
Min äldsta vän är född med just det så det ligger mig varmt om hjärtat och jag var självklart tvungen att kolla. Det jag inte riktigt var beredd på var att teamet reste runt i fattiga länder och arbetade ideellt Att jag skulle få se barn som inte fick gå utanför sina hyddor för att föräldrarna skämdes över dem, det trodde det var djävulens verk. Familjerna där nere sprang stolta runt och visade sina odlingar och såg så glada ut. Dom hade i princip ingenting, knappt kläder som värmde dem eller mat som mättade, men dem var glada för det dom hade.
Mest berörd blev jag när det handlade om en liten flicka som hade hög feber och jätte läskig hosta, hennes pappa hade lyckats få ihop pengar till bussen men inte till mat på en hel dags resande. När de kom fram till sjukhuset var tjejen helt slut. Hon hade bara en tunn klänning och förs jätte mycket, men som tur var hade volontärerna med sig kläder så hon fick varmare kläder. Pappan ljög för läkarna om dotterns tillstånd för att hon skulle opereras, för att han hade tagit slut på alla pengar för att ta sig dit.
En annan liten bebis på 6 mån hade knappt ätit eller växt något pga att hon inte kunde äta med sin gomsplat. Läkarna grät för man insåg att det var väldigt nära slutet för den lilla tjejen.
Då brast det helt, jag grät så jag inte fick någon luft det kändes som mitt hjärta var påväg att sprängas av alla känslor.
Jag ville bara ringa min mamma och berätta hur jävla orättvist livet är, och det värsta av allt är att jag känner mig maktlös och skäms. Vem fan gråter hysteriskt för hur andra har det när man själv har det jävligt bra ställt?
Jag har mer mat än vad jag behöver, mer kläder än jag behöver, lakan, täcken osv.
Vi har enorma mängder barnkläder som bara ligger och jag har ingen aning om vart jag skall skicka det för att det skall komma rätt, till de byar som man inte ser, till dom som glöms bort.
Jag sa till Alexander igår att livet är så jävla orättvist och jag mår så dåligt för att jag inte kan göra något.
Han förstår inte mig överhuvudtaget och tycker jag är larvig.
Men jag skäms, jag skäms enormt för vad jag har och för att jag gråter när dessa människor det handlar om ler.
Jag skäms för att jag tror att det går att förändra världen och för att jag tror att jag skulle kunna påverka människor till att tänka på andra.
Om vi alla skulle lägga alla det pengar som vi tänkt köpa annat än mat för en månad i en burk och sen ge det till välgörenhet eller köpa barnkläder och skicka ner någonstans i världen så skulle det göra enorm skillnad för dem men inte för oss.
Jag skäms för det jag har som jag inte ens jobbat för medans andra sliter sönder sig och får det knappt att räcka till mat.
Nu öppnade jag mig för er, så ni som anser att jag är larvig, borde sluta gnälla eller påpeka att jag låter som någon Ms Universum behöver inte kommentera utan kan hålla era känslor för er själva tack!
