Jag mår ännu skit och har fruktansvärt ont i magen. Ikväll var det minuter från att jag tänkte åka in. Jag låg i sängen och vred mig av smärta när min lilla prins kom in. Han kröp upp vid mig, pussade mig i pannan och sa att de skulle bli bättre. Han tänkte inte lämna mig själv där, vilket han inte heller gjorde. Han låg där vi mig tills han somnade med armarna om min hals.
Jag skulle aldrig klara mig utan mina små änglar, dom får mig att skratta och gråta av lycka. Dom finns alltid där när jag behöver dem eller känner mig ensam och ledsen.
Jag älskar dom så det gör ont i mig, dom är mitt liv!
Jag är helt slut trots att dagen har tillbringats mest i soffan.
Längre och mer spännande inlägg kommer när jag mår bättre.
Hoppas ni mår bra iaf!
Kramar
