Svaret är enkelt. Det gör jag inte alltid och när jag faller så har jag familj och vänner som fångar upp mig och påminner mig och varför jag måste kämpa.
Jag kämpar för mina barns bästa och för att ge dom en så "rättvis" uppväxt som möjligt utifrån mina förutsättningar.
För att kunna lära mina barn vad som är rätt och fel måste även jag handla utefter detta.
Som deras mamma måste jag visa dom att det aldrig är okej att slå en annan människa eller att tolerera att bli slagen. Man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad och se varje människas värde.
Det finns inte någon som är felfri och det är acceptabelt att göra "mindre" fel, men någonstans går gränsen för fel och oacceptabelt beteende och handling.
Rånar man en annan människa så gör man inte ett FEL, då saknar man brist på medkänsla, empati och respekt.
Som förälder är man en förebild för sina barn, "Barn gör inte det vi säger utan det vi gör" som det så klyschigt heter.
Min styrka kommer ifrån mina barn, hade jag varit själv hade jag förmodligen gett upp för länge sedan.
Det är en jävla balansgång, mitt liv är som en vågskål där det verkar omöjligt att hitta samma vikt.
Med andra ord, mina barn är min styrka och mitt mod.
Att se dom varje morgon och känna deras små kroppar nära mig och höra deras underbara funderingar ger mig allt jag behöver.
Hur jobbigt livet än må vara så vet jag varför jag går igenom detta och varför jag kämpar
Amor Vincit Omnia
