"Jag går med ett flisigt järnok. Två tunga hinkar. Min egen och alla andras. Bär all världens jävla skuld. Vad har jag gjort och hur kunde jag? Frågorna ekat till de blir ett evigt tinnituspip jag inte längre märker. Tills jag blir helt jävla less och skriker: "vems barn får egentligen gå i terapi? Vems barn får friskast relationer som vuxen? De som har föräldrar som vågar visa känslor eller de som har föräldrar som biter ihop till lagningen spricker? Tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat?".